Killar och tjejer

Mina fingrar är slitna. Och min hjärna är trött. Jag har klättrat med min vän J. Han är kick-boxare och super-fit. Han har en hjärna av stål. Och en fighter-inställning jag skulle vara glad om jag fick låna en bråkdel av.

Vi övade ledklättring. Jag förstår inte hur svårt det ska vara. En led ganska nära mitt max, men hade det varit topprep hade jag klättrat utan problem. Nu fegade jag, vågade inte göra de dynamiska flytten. Jag kämpade och kämpade med den ologiska rädslan. Små fall som successivt blev längre. Och mer "realistiska". Till slut kunde jag klättra tills jag föll. Till slut kunde jag stå med säkringen vid knäna och hoppa uppåt mot nästa grepp. Men det satt långt inne.

Min vän J gled upp för leden. Skippade att klippa de översta två bultarna. Kastade sig mot ankaret. Och falltränade. En hjärna av stål.

Jag är glad att jag får ha en sån klätterkompis att inspireras av. Han ger mig mod och kraft i hjärnan att vilja jobba vidare. Och när jag i slutet av passet står och skäms lite över min feghet och ber om ursäkt säger han:
"Jag tror att det är bra att klättra kille och tjej. För killar och tjejer klättrar så olika, så vi kan lära mycket av varandra. Tjejer är nog bättre på det balansiga och att inte bara pressa på med ren styrka".
Och plötsligt blir det ok att jag har hängt i repet och fegat. För jag har ändå pressat mina gränser.

Säsongspremiär

Cykelsäsongen på Gröndal har dragit igång. Jag hade premiär i morse kl 7. Hade faktiskt glömt hur kul det är att sitta på ledarcykeln i en nästan full sal med bästa stämningen.

Ser fram emot torsdag 07:00. Då kör vi igen!

They'll give you care and attention...

... friends will be friends...
Jag lutar mig tillbaka i fåtöljen. Hör tonerna av Queenlåten i huvudet. Tusan. Det var länge sen. Vet inte ens om jag gillar låten.

Men jag älskar mina vänner!

Det var en tung vecka. Jobb-ångest. Jag minns att jag tyckte om mitt jobb före semestern. Men den här veckan, har det varit svårt att förstå det. Jag har tittat på visarna på klockan. Längtat ut. Och när jag väl kommit ut har kroppen varit tung och grinig. Magen har gjort ont när jag försökt att springa. Lusten låg.

I helgen har jag tänkt och skrivit. Låtit tankarna komma ikapp. Och träffat vänner. Åkt från middag och bad till fika till mera fika promenad till kaffe till mer promenad.

Avslutade med en löprunda. Och vad stark jag var! Vad lätt det plötsligt gick att springa!

Tack mina vänner och systrar för energin.

"dörrarna stängs"

"Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs"
Och så åker tåget från Hägerstensåsen. Jag tittar upp och inser att jag just åkt förbi min station.

Jag fastnade i boken "9 out of 10 climbers make the same mistakes". Läser om teknik: dynamiska moves. Och att längden inte har någon betydelse för klättring. Eller: det är kanske bättre att vara lite år det kortare hållet än åt det längre, men det är inte statistiskt säkerställt. Och att långa klättrare oftast är sämre på dynamiska flytt.

Kommer från en fika med min vän L. Vi har planerat och drömt. Jag skriver sommar 2011. Jag skriver Squamish. Jag skriver Stetind, Presten, Celebrian. Jag skriver hösten 2010. Och Nissedal, Bohuslän, fallträning i Tunaberg.

Jag känner mig instängd av dörrarna, instängd i Stockholm. Jag vet att jag gillade mitt jobb före semestern. Men just nu har jag svårt att minnas varför, när världen finns där ute och väntar på att bli upptäckt.

Mat, kaffe och mål.

Det finns ett gatukök i Örnsköldsvik där skyltarna säger att de erbjuder "Mat, Kaffe och Mål". Tyvärr var batteriet slut i min kamera när jag åkte förbi där. Och tyvärr var det stängt, så jag fick ingen hjälp med mina mål.

Nu sitter jag i soffan. Händerna är slitna. Det gör ont i överarmarna när jag försöker lyfta kaffekoppen. Jag får träna mentalt istället. Har försökt få rätsida på det mentala ett tag. Det är rörigt. Men tänker jag på mental träning som träning man kan göra i soffan hittar jag tre viktiga bitar (Jag tänker klättring. Men jag är övertygad om att det går att översätta till praktiskt taget allt vi gör, som andra sporter eller jobb):

1) Mål
Mål handlar om att ha något att sträva mot. Både att drömma om, men att faktiskt kämpa för, inom rimlighetens gränser.

2) Rädslor
När man kommer till klättring finns (åtminstone) tre typer av rädslor:

• Rädsla att misslyckas eller lyckas (!)
• Befogade rädslor (farligheter)
• Irrationella rädslor, som tex rädslan att falla i bra säkringar.

Dessa rädslor kan man (borde man) kunna bearbeta åtminstone delvis i soffan.

3) Prestation
Det handlar om att tro att man kan. Att visualisera sig själv klättra vissa leder eller göra vissa flytt. Man kan nog kalla det för "Målbildsträning" också. Det är en konst att lära sig.

Det kommer mer om det mentala. Men just idag är mina ögon ny-opererade så det svider så mycket i dem att jag inte kan fortsätta.

Möte med Presten

När man åker vägen mot Henningsvaer är det omöjligt att missa det. Berget Presten. 450 meter konisk, slät granit som tornar upp sig. Det finns många berg på Lofoten. Men Presten är något speciellt.

Flera fina leder går upp på berget, den lättaste är Vestpillaren. 470 meter klättring. Grad 6.

Jag hade längtat efter Presten sedan förra året. Nu skulle den klättras. Men vädret var sisådär. Min klätterkompis fick ont i knäet. Det blev andra projekt. Och jag började vänja mig vid tanken på att åka hem utan besök på Presten.

Tre dagar kvar innan jag ska resa hem. Regnigt. Står på parkeringen. Och så kommer Stu förbi. Vi har setts lite på campingen, men inte snackat så mycket.
"Jag skulle vilja göra Vestpillaren" säger han.
"Jag med!" säger jag.
"Det ska bli fint väder i morgon" säger han.
"Då kör vi?!?".
Och så är det bestämt.
Resten av dagen sliter jag hud på Tapir (7-), men har svårt att samla tankarna på något annat än Presten. På natten sover jag dåligt. Eller snarare inte alls. Undrar hur det kommer att bli, kommer det vara svårt? Jobbigt? Sex ringer väckarklockan. Äntligen dags!!

Första replängden på Vestpillaren på Presten.

Vi rackar på och promenerar iväg. Ett replag före oss, men de håller samma tempo som vi, så det gör inget. Vi klättrar. Solen kommer fram. Replängd efter replängd. Jag minns inte så mycket mer än att det är kosmiskt. Meter efter meter. Layback. Sva. Jamsprickor. Leden är som ett fantastiskt smörgåsbord, varje led en ny underbar rätt som inte gör mig besviken.

Stu är peppad.

Jag klättrar Slanting Corner. Lycklig.

På toppen.

Vi tar oss upp till toppen. Allt går så smidigt. Det enda som kanske stör en smula är att fötterna är svullna i klätterskorna. Det är en fantastisk känsla att toppa ur. Även om jag gärna hade klättrat ett par replängder till innan.

Vestpillaren på Presten var min första riktiga långtur. Och jag lovar att det kommer att bli fler.

Ett av mina mål är avprickade. Det är skönt att vara på väg.

Kosmiskt

Jag har...
klättrat så fingrarna blöder
träffat härliga människor
slagit personligt rekord
kliat sönder miljoner myggbett
varit uppe alldeles för länge
lyssnat på historier halva nätterna
badat i havet (det riktiga havet)
sprungit upp på bergstoppar
klättrat upp på Presten
tänkt "det är en slabb med juggar"
ätit kalla nudlar med jord i
njutit av blåbär
studerat midnattssolen
önskat att det ska sluta regna
och att dagen aldrig skulle ta slut

... varit på Lofoten.

Jag har inte ens kommit hem. Men jag längtar redan tillbaka.