Killar och tjejer

Mina fingrar är slitna. Och min hjärna är trött. Jag har klättrat med min vän J. Han är kick-boxare och super-fit. Han har en hjärna av stål. Och en fighter-inställning jag skulle vara glad om jag fick låna en bråkdel av.

Vi övade ledklättring. Jag förstår inte hur svårt det ska vara. En led ganska nära mitt max, men hade det varit topprep hade jag klättrat utan problem. Nu fegade jag, vågade inte göra de dynamiska flytten. Jag kämpade och kämpade med den ologiska rädslan. Små fall som successivt blev längre. Och mer "realistiska". Till slut kunde jag klättra tills jag föll. Till slut kunde jag stå med säkringen vid knäna och hoppa uppåt mot nästa grepp. Men det satt långt inne.

Min vän J gled upp för leden. Skippade att klippa de översta två bultarna. Kastade sig mot ankaret. Och falltränade. En hjärna av stål.

Jag är glad att jag får ha en sån klätterkompis att inspireras av. Han ger mig mod och kraft i hjärnan att vilja jobba vidare. Och när jag i slutet av passet står och skäms lite över min feghet och ber om ursäkt säger han:
"Jag tror att det är bra att klättra kille och tjej. För killar och tjejer klättrar så olika, så vi kan lära mycket av varandra. Tjejer är nog bättre på det balansiga och att inte bara pressa på med ren styrka".
Och plötsligt blir det ok att jag har hängt i repet och fegat. För jag har ändå pressat mina gränser.