Klipp ut och släng

Klipper 22 augusti 2010 ur almanackan slänger bort. Jag vill ha omstart på idag.

For till Klövberget med K för att klättra. Berget visade sig vara stort, ha utskjutande tak, och kännas ogästvänligt. Jag försökte verkligen ge det en chans, men det kömpade emot mig.

Man kommer till toppen och firar ner. Jag börjar med att tappa min kamera. Den må vara stöttålig, men den klarar inte 30 meters fall. Hittar den hängande i en buske nedanför. Totalkvaddad.

Första leden, en 4+ känns som att klättra 7+. Eller ja, klättringen är inte så svår. Inte alls svår. Men hjärnan är seg som kola. Jag säger till mig själv "jag kan klättra". Det går lite bättre. Jag kommer upp, försöker berömma mig själv, njuta. Men hjärnan är fortfarande seg som kola och tar inte emot.

K klättrar en 6:a. Jag ska följa. Kruxet går förbi ett överhängande tak. Jag faller av. Blir hängande i luften. Kommer inte tillbaka in till klippan. Dinglar. Och ser plötsligt hur den vassa klippkanten nöter repet. En stor toffs. Och där hänger jag. Tio meter upp. Till slut lyckas jag ropa till K att hon ska ta ner mig. Repet visar sig ha fått två skador på både mantel och kärna. Mina ben är lite gele-artade.

Gele i benen och kola i huvudet.

K klättrar en led till, jag följer. Kämpar med att känna mig som en klättrar. Försöker visualisera. Det går sådär. Men jag kommer upp. Och vi åker hem.

Och jag tänker att det blir bättre i morgon.