Inbillning bland bojar

Idag har jag simmat igen. Coach stod på bryggan och gav instruktioner om övning efter övning. Och så kom vi till boj-övningen. Boj-övningen går ut på att ett par personer är bojar och resten simmar runt. Men bojarna har en mer dynamisk uppgift: de ska flytta sig så att fältet hålls ihop.

Det betyder, mina vänner, att man simmar varv efter varv mitt i smeten. Bland händer och fötter och magar.

Första gången, för ett par veckor sedan, trodde jag att jag skulle hata boj-övningen. Hata känslan av att bli nerdragen och översimmad och sparkad. Men jag tog ett ö-råd med mig själv. Om jag skulle vara harig här skulle det bli en plåga i kommande tävlingar. Så jag bestämde mig för att jag vill bli en bra simmare och att jag är en tuff tjej. Och att jag faktiskt älskar boj-övningen.

Faktum är att nu älskar jag boj-övningen. På riktigt. Den är fysiskt jobb, jag simmar så mycket jag orkar i tumultet som blir. En spark i ansiktet, någon som drar i fötterna. Men tusan vad kul!

Och tänk vad lite inbillning kan göra livet roligare.

Road trip

Idag var en av de dagar då min hjärna inte ville samla sig. Den är ute på road trip. Den tänker tankar av sig själv. Smått och stort, och utan hejd. Vissa stunder grottar ner sig i varför jag har gjort saker och inte gjort saker. Andra stunder lutar den sig tillbaka i sätet och njuter av att susa fram. Ibland blir den irriterad på bilköer. Sådana dagar är det ofta klurigt att peta in USB-kontakten åt rätt håll i datorn.

Idag passerade roadtrippen Hellasgården. Vi körde ett pass vattenlöpning. Och som vanligt så fick jag förklara för en massa nyfikna runt omkring.
"Vad göööör du?"
"Jag övar löpning. Det är rätt jobbigt"
"Ja, vi såg det"
När jag, efter ett sådant pass, kliver upp ur vattnet med flytvästen på mig är jag glad att jag och min hjärna är överens om att vi är trygga i oss själva och struntar i om någon annan tycker vi är knasiga.

Efter passet var det simning med coach Mike. Ganska lång simning. Och jag var lite trött i armarna och framför allt trött i huvudet och andningen (hur man nu kan vara det?). När vi simmat långa rundan frågar coach om jag vill simma mer. "Ja, gärna!" hör jag min hjärna svara. Utan att riktigt konsultera resten av mig. Och så bär det av på en runda till. Den här gången med lite bredare isättningar och lite mer fokus på navigationen.

3300 kubik

Tjugofem grader varmt. Strålande solsken. Lördag förmiddag. Och jag dyker ner i 25-metersbassängen i Finspångs badhus. Eller ja, kanske inte dyker. Snarare gör någon form av tant-mässig istigning.

Låter helknäppt att simma i n n e en sån här dag. Men jag tycker det är helsmart. För det är ungefär tolv besökare på hela Finspångs badhus. Och elva av dem är i äventyrsbadet. Jag har alltså ungefär 3300 kubikmeter vatten alldeles för mig själv. Leonard Cohen sjunger i högtalarna och livet är rätt så bra.

Jag simmar på, och tänker att det faktiskt känns skillnad när jag tar i och när jag simmar långsamt. Ja, alltså, skillnad har det ju alltid varit. Jag har ju alltid blivit mer trött när jag tar i. Men det har inte gått ett dugg fortare. Idag känns det faktiskt som att det går en smula fortare. Och det känns som att det blir en liten bogvåg kring mig. Det är en ball känsla.

Jag, Leonard Cohen och 3300 kubik vatten.

Förvandlingen

Min trogne vita springare har påbörjat en förvandling. Han är av märket Avanti och modellen Kona, och kom till mig vintern 2006. Troligtvis var han redan då minst ett år gammal. Somliga skulle säkert förespråka pension för min vän, men jag har istället gett honom horn (eller tempobåge). Nu vet jag att cykel-fascisterna gnisslar tänder, men jag stoppar bomull i öronen, tänker att det är benen som räknas och cyklar vidare.

Vilken känsla, vilken fröjd att cykla med horn. Komma ner, komma ihop. Farten ökar markant bara av den bättre ställningen. Jag cyklar på, susar fram på biltomma landsvägar i Södermanland. Börjar fundera på om jag inte är på väg att bli en fartälskare. Jag som alltid varit harig älskar att fräsa fram i 40-50 km/h.

Ända tills två ynglingar på moped inte ser mig och kör ut mitt framför näsan på mig från en sidoväg. Skänker en tanke till den högre makten som var på min sida, och på mina två vänner som nyligen skrotat i singel-olyckor på cykel (två axlar som gick sönder, men inga liv). Men bestämmer mig ändå för att fart inte är så tokigt. Även jag håller på att förvandlas.

Nu ska bara min trogne vän få lite mer luft i däcken också. Har trampat omkring hela våren med strax under 3 bar, för det är vad min värdelösa pump kan bidra med. Nu hör jag att det gnisslar igen. Men, tänker jag, det ger extra träning i benen. Och det är ju benen som räknas.

3861 plus.

Tar några pinsamma bröstsimtag in mot bryggan. Sätter i handen. Coach Micke slår av klockan. Solen glittrar som guld i det mörka vattnet. 1 timme och 29 minuter. Yr i huvuet. Kissnödig. Ska jag vara ärlig så snurrar det ganska duktigt.

Jag har slagit längdrekord i simning. 3861 meter. Plus. För jag har troligen simmat längst av alla de 51 som startade kvällens träningssim i Hellasgården. Inte för att jag ville det, utan för att jag är så urusel på att simma r a k t och n a v i g e r a.

Det började i Hellas vid 18-tiden. En jämn ström av simmare. Vi skulle simma testsim, ett, två eller tre varv på den utmätta banan. Tre varv blir 3861 meter. Ungefär. Jag ligger i vattnet och guppar med 50 andra huvuden. Siktar in mig på två varv, orkar jag ett tredje blir det bonus. Coola Nadja glider in på bryggan i sista stund. Med jordens varmaste leende hoppar hon i. Utan våtdräkt. Respekt.

Coach Micke står på bryggan och räknar ner. Starten går, 51 simmare på väg. Jag simmar alldeles för fort. Kan nästan inte andas, hittar inte alls. Bröstet är stumt. Funderar på om jag ska ge upp, vända tillbaka, kasta in handduken.

Men. Anna ger inte upp. Hon simmar vidare, anstränger sig för att hitta flåset. Simmar förbi någon. Och simmar åt fel håll igen. De andra simmar om. Och om igen. Fast på sista varvet har jag simmat åt fel så många gånger, och börjar bli så yr i huvudet, att jag inte simmar ifatt nån längre. Världen gungar, och jag är så less på att inte komma dit jag siktar. Kroppen är inte så trött, men huvudet är helt slut.

På slutet går det långsamt. Hade jag varit på land hade jag förmodligen ramlat. För att inte missa bryggan på slutet simmar jag bröstsim de sista fyra-fem meterna. Sådärja. Det var en ironmansimning. Nu ska vi bara öka farten också.

Det känns inte så märkvärdigt. Men på vägen hem i bilen passar jag ändå på att klappa mig på axeln. Jag har ju trots allt slagit simma-långt-rekord. Ökat från Vansbrosimningens 3000 meter bröstsim till 3861 meter. Plus.

Femtielva nyanser av grått.

Det var grått idag. Så lugnt och skönt och grått idag. Jag drog ut i morse och cyklade i allt det gråa. Hade kameran med, tänkte ta några glada bilder, men allt var så grått. Idag gillade jag det gråa. Jag gillar att rulla på, bara trampa, trampa.

Eftersom jag längtade ut på mitt långpass stack jag ut tidigt på morgonen. På morgonen är allt bra. Det är bara få som stör. Jag kunde cykla med mina egna tankar i huvudet och veckans sommarpratare i lurarna. Mysigt med sällskap, men nästa långtur på cykeln ser jag fram emot äkta sällskap.

Kantareller och mosaik

En vecka på ett spökslott i vacker Södermanlandsterräng. En sjö full av näckrosor och vass, en klarblå himmel, luft som står stilla. Temperaturer som når högt över det normala. Både i luften och inne i mig.

Jag har varit på kurs - UGL. Ledarutveckling som bygger på upplevelsebaserad inlärning. Jo, jo. Måndag morgon: jag och elva okända människor. Torsdag kväll: en grupp på god väg mot att bli effektiv. Tiden däremellan: artighet, alianser, kommunikation, feedback, konflikter, diskussioner, dialoger, struktur, ännu mer feedback, förvirrande tankar, känslor, lyssnande.

Det är krävande och läskigt att bli en effektiv grupp. Men det är också underbart. Jag har hittat många nya tankar och insikter, både om mig själv men också om andra. Nu är det som om mitt huvud är fullt av mosaik-bitar som ska falla på plats.

För att skaka dem till rätta drar jag på fredagskvällen ut på cykeln på fredagstomma landsvägar i Södermanland. Tankarna får rusa fritt. Allt är upp- och ner, och ovanligt. Jag till och med stannar till och plockar kantarellerna som jag ser i vägkanten. I vanliga fall är jag en person som sportar när jag sportar och plockar när jag plockar. Men inte idag. Idag stoppar jag kantarellerna i rygg-fickan på cykeltröjan. Och bryr mig inte om myggen som äter på mina svettiga ben. Innan jag trampar hemåt igen.