Jim Collins i biblioteket

Uppdaterat Biblioteket med en text om Jim Collins bok Good to Great. Kan bara säga: läs och fundera! Den handlar om hur företag blir mästarföretag, men det finns mycket mer än så i den. Om igelkottskoncept, disciplinerat tänkande, att skölja keso och att bli världsmästare i triathlon.

En källa till inspiration

Plötsligt inser jag det - det är ta mig tusan möjligt!

Jag har en ganska ny och mycket härlig träningskompis, vi har inte känt varandra mer än ett par månader. Hon håller på med triathlon, långa distanser. Hon kliver upp tidigt på morgnarna och cyklar långt. Hon simmar, garvar och springer. Hon åkte ner till Frankfurt för att köra en Ironman-tävling. Hon förbättrade sin tid från förra året med nästan två och en halv timme. Hon kom åtta i sin åldersgrupp. Och hon kvalade in till Ironman Hawaii.

Det här gör mig galet inspirerad. Det är möjligt, allt är möjligt.

Jag kommer att tänka på det Jim Collins skriver i sin bok Good to Great (som egentligen handlar om hur vissa företag lyckas och blir mästarföretag). Igelkottskonceptet, att medvetet och disciplinerat arbeta mot ett mål i små men bestämda steg. Skölja keson, att i strävandet inte utemlämna några detaljer. Stockdale-paradoxen, att behålla övertygelsen om att segra i slutänden men samtidigt möta den bistra verkligheten.

Jag kan också, precis som duktiga träningskompis. Det tar jag med mig när jag nu möter den bistra verkligheten och ägnar resten av den här förmiddagen åt ett pass vattenlöpning.

Ett smörgåsbords betraktelser

Jag minns en gång att jag ägnade mig åt att fundera över vilka maträtter mina vänner skulle vara om de var maträtter. En av de finaste människor jag känner kontrade och förklarade för mig att jag skulle ha varit ett smörgåsbord. Han gav en fin förklaring om att det alltid fanns något nytt på gång, massor olika smaker och lite av varje.

Kom att tänka på det idag när jag var ute och cyklade. Min hjärna var som ett eget smörgåsbord. Den for oartigt fram och tillbaka mellan massor olika tankar. Träning, ömma fötter, cyklar, att äntligen få stå på startlinjen till en ironman-tävling. Klättra upp för berg, havskappsegla, vinna hopptävlingar på häst. Paddla på natten. Att vara ett smörgåsbord kanske är lite samma som att alltid se grönare gräs på andra sidan?

Det var inte förrän vi kom till passets favoritdel som min hjärna äntligen lugnade sig: 40 minuter cykling så fort jag kan. Jag älskar den biten. Att cykla för allt vad tygen och benen och lungorna klarar.

Smörgåsbord kan vara spännande, intressanta, överväldigande. Men det är inte helt ovanligt att det blir lite mycket. Man reser sig från smörgåsbordet för att snarare rulla än gå hem. Mentalt ska jag jobba med fokus. Och att se allt det gröna just där jag är.

Bekele och jag

Jag springer som Kenenisa Bekele. I repriserna. Regnet öser ner. Jag blundar, tänker att jag är på Heslingfors Stadion, VM 2005. Det året när regnet vräkte ner och allt var blött. Väntar mig att jag ska känna doften av rött gummi. Höra publiken.

Det enda jag känner är doften av Mälarvatten. Hör ett lastfartyg passera och strax kommer jag ligga och guppa i svallvågorna. Jag övar vattenlöpning i Mälaren, och den gamla vindsurfar-våtdräkten jag hittat spänner om knävecken.

I vattnet går rörelserna lika långsamt som i repriserna på TV. Jag längtar bort från mitt reprisliv, till riktig löpning. Även om jag inte har en sportmössa mot Bekele då.

Med husvagnen mot snabbare sim

Det är allt bra roligt, det mesta. Och tycker jag inte att det är roligt så kan jag nästan alltid låtsas att det är roligt. Och så blir det roligt. För övrigt ett mycket bra knep.

Men idag ville det sig inte riktigt.

Körde styrka på kanotklubben. Bra pass, lugnt och harmoniskt. Ända till en klubbkamrat kom och drog på någon sorts gamla godingar i svensk country-stil (eller vad det nu kan ha varit). Trevligt med sällskap, men just idag gick inte musiken hem hos mig.

Äter vitkål med gurkmeja, för gurkmeja är antinflamatoriskt och min fot behöver bli hel. Dessutom är gurkmeja ganska gott. När man vant sig. Tappar vitkålen och gurkmejan i knät. Mina vita byxor får gula fläckar.

Och foten, den gör mig deppig. Har börjat göra lite ont igen, och jag kan inte springa. Det känns som om hela Stockholm är ute och springer, och varje gång jag möter en löpare idag blir jag lite illa till mods. Kan inte foten bara bli bra så jag också får springa.

Simmar med coach Micke i Hellas. Som vanligt är det roligt att simma, men idag kan jag inte bli av med känslan att det går så förbannat långsamt. Det är kul att träffa vänner, kul att simma, men min långsamhet stör mig.

Det har inte varit nattsvart, det är inte nattsvart idag. Men det är lite gråmulet. Ända till jag hör "man ska ha husvagn" med Galenskaparna på TV. Solen spricker upp och molnen skingras. Den sången har kommit att bli en sån sång jag nynnar på när det är inte helt ok. Och idag spelas den på SVT. Samtidigt som jag råkar ha TV:n på, och det är inte ofta. Jag är inte religös. Men det här är ta mig tusan ett tecken. På att jag kommer att simma snabbare inom en snar framtid.

För hörrni. Man ska ha husvagn - ja då är man fri!

Måttfullet är en dygd

Ordet dygd är mycket gammalt och betyder ett "moraliskt efterstraktansvärt personligt karaktärsdrag. Platon, Aristoteles och deras polare resonerade sig fram till att måttfullhet är en av fyra kardinaldygder.

Måtfullhet har nog aldrig varit min grej lite - eller varför göra någonting lite när man kan göra det mycket?

Jag har inte klättrat upp för de högsta bergen eller sprungit de längsta loppen (än), men det kan man göra även med måttfullhet. Men jag har inte en morgontidning. Jag har två. När jag kommer på att något är roligt så gör jag det gärna mycket. Ofta för mycket, tills det börjar göra ont någonstans. Jag vill gärna läsa alla böcker. Jag kör mina träningspass i spöregn, iskyla eller värme. Ska jag plocka blåbär så plockar jag blåbär, minst två hinkar fulla. Och två hinkar med körsbär.

I Katolska kyrkans katekes kan man läsa om måttlighet:
Måttlighet är den moraliska dygd som minskar njutningarnas dragningskraft och åstadkommer jämvikt när det gäller att använda det skapade.

Åstadkommer jämvikt. Det låter bra. Det ska jag ta till mig och lära mig av. För mycket av det goda har gjort att jag nu inte kan springa någonting i väntan på att min fot ska bli hel. Jag ska bli en smula mer måttfull, så att jag håller ihop och når hela vägen fram och upp. Tänker jag medan jag rensar blåbär. Femton liter. Och jag som har alldeles fullt i frysen. På golvet står tio liter körsbär och väntar.

Måttlighet är en dygd. Och min frys är full.

Ragga på en multi-tjej

Vissa raggningsfraser fungerar på multisportare/triathleter, andra gör det inte. (Det har skulle bli ett inlägg om raggningsfraser. Men jag insåg också att det måste handla om identitet. Jag är inte multisportare längre, det var ju ett år sedan jag tävlade sist, och jag har inga sådana tävlingar inplanerade. Jag vågar inte kalla mig triathlet. Jag har ju inte ställt upp i en enda tävling än. Så vad är jag?)

"Oj, vad mycket du äter!"
Fungerar inte särskilt bra. Den får du inte hem några multisportbrudar med. Särskilt inte om du är lite rund om magen själv, och har ett minst lika stort lass mat på din tallrik, men som inte består mest av sallad utan av potatis och sås. Och du räddar inte situationen genom att lägga till "det märks att du tränar mycket".

"Oj, du är galen!"
Om du inte tränar själv spelar det ingen roll hur mycket kärlek det är i rösten. Jag är inte galen. Det är alla de som inte tränar som är galna.

"Ska du med hem på jordgubbar och glass?"
Den är bra. Väldigt bra. Nästan alltid. Det är bara viktigt att du först försäkrar dig om att det inte är choklad i glassen. För choklad är livsfarligt... Men har man bara tillräckligt med jordgubbar så blir multi-tjejen glad ändå.

"Vill du ha hjälp att fixa cykeln?"
Ja, det vill jag. För jag vill cykla och inte mecka. Här släpper jag gärna all prestige, all min ingenjörs-stolthet. Säger du såhär så kommer du få mecka med min cykel. Särskilt om du kommer cyklandes längs landsvägen när jag precis har fått punktering och brottas med däcket för att få av det från fälgen. (Det här har inte hänt mig ännu, men jag hörde om en tjej som var med om det. Det slutade med bröllop).

"Vad sägs om lite fotmassage? Jag gillar särskilt fötter som har lite blåa naglar och gamla blåsor."
En multisport-tjej smälter som sockervadd i munnen (jag har faktiskt aldrig ätit sockervadd, men jag kan tänka mig att den smälter i munnen).