Kalkstensslitna fingrar och trasig klätterskor

Jag kan knappt minnas när den här dagen startade. Men jag tror att det var runt halv fem i morse. Hasta upp, på med kläder, iväg till flygplatsen. Flyga från Linköping via Amsterdam för att fem timmar senare landa i Barcelona. Hämta väskan. Kliva ut genom tullen. Nu stiger spänningen. Jag ska möta Pär (utomjordiska Barcelona). Och vi ska ut och klättra.

Tidigare har jag bara sett Pär på bild. Men det är inte svårt att känna igen honom, huvudet länge och många nyanser blondare än de andra som står och väntar vid flygplatsen. In i bilen och iväg till klippan. Eller. Klippa och klippa... Det är bergsformationer av någon slags konglomerat (enligt Wikipedia är faktiskt Konglomerat en bergart) av hårt packad sand som det sitter större bitar av olika andra bergarter i. Hela paketet är dragerat med kalksten, som börjar 5-6 meter upp. På en del ställen har inovativa klättrare skruvat fast plastgrepp på det tråkiga (ur klättersynpuknkt) konglomeratet för att man ska kunna ta sig upp till de fina kalkstensklipporna

Planen var från början att klättra en långtur på Mont Serat, men den outhärdliga värmen har fått oss att ändra oss. Sportklättring på nordsidan av ett närliggande berg istället.

Det börjar strålande, Pär leder upp den lättaste leden på klippan, en 6a som börjar medöverhäng och sedan bjuder på lite spricka, sva och balansig klättring i pockets på kalkstenet. Det ser enkelt ut. Jag blir kaxig. Och kastar mig glatt upp för att leda när det är min tur.

Glömmer bort att graden är lika med mitt personbästa. Glömmer bort att jag inte klättrat på kalkstensklippor tidigare och inte har någon aning om vad som väntar mig. Glömmer bort min tidiga morgon och min flygplanströtta kropp. Men det går förvånansvärt bra. Får vila en gång för att leta efter steg att sätta fötterna på. För en som är van vid slät granitvägg är det nästan omöjligt att urskilja stegen i den porösa kalkstenen. Det här är störthäftigt.

Vi roar oss med fler leder, med (för min del) bitiga överhäng. Och jag njuter storartat! Vi ger upp när armarna är trötta och det åskar och regnar ihärdigt. Upptäcker att mina klätterskor har slitits ut på vänstra tån. När vi går från klippan mot bilen tornar Mont Serat upp sig mot himmlen som en mörk silhuett. Ja. Berget ropar på mig: Kom och ta mig! Jag lovar: Jag kommer!

manlig cyklist?

Varning!
Enligt nya rön kan, hos cyklister som cyklar mer än 30 mil i veckan, spermierna bli så dåliga att de nästan blir infertila. Det rapporterar DN idag. 30 mil. Det är en Vätternrunda i veckan. Faktiskt inte så mycket om man tycker om att cykla.

Faktum är att jag har länge misstänkt att cykling inte är helt hälsosamt. Särskilt inte för herrar. Och särskilt inte efter att en herre jag känner blev bortdomnad i mittenpartiet efter Vätternrundan. I flera månader.

Det är väl också så att alla aktiviteter inte är hälsosamma om man gör dem för mycket. Inte löpning (belastningsskador), simning (kloret), alpinskidökning (förfrysning, överbelastning) eller klättring (fingrarna ligger risigt till...). Eller något annat heller.

Jag tror att det är bättre för kroppen att göra "lite av varje". Det är tur att det finns så många roliga saker att göra!

Budord 7

Smärta är svaghet som lämnar din kropp.

Kommentar: Precis så. Det är så enkelt. Man springer. Det gör ont. Och man fortsätter.

Om internet och berg.

Jag ska åka till Barcelona nästa vecka. Konferens. Föredrag. Seminarier. Någon dag och några kvällar fria. Satt och surfade och letade efter saker att göra i Barcelona. Ramlade in på bloggen "Utomjordiska Barcelona". Pär som skriver om annorlunda saker man kan göra i Barcelona. Jag blev nyfiken, och frågade om tips för en löpare/cyklist/klättrare. Och vips är det bestämt: jag och Pär ska ses en eftermiddag nere i Barcelona. Åka och klättra!

Via internet.Klättring. I Spanien. DET är najs.

Jag säger bara en sak: Internet. Kontakter. Människor. Äventyr. Möjligheter.

Klättrar vidare.

En stor dag igår. Jag har gjort min första led av grad 6a. Flash (dvs att jag sett en annan person klättra den, men att jag klarade den på första försöket). Det är klar att det känns stort. Men större för mig är det ändå med två andra leder:

Schäringleden (grad 5b, mao lättare än 6a enligt föraren... vem som nu bestämt graden...) som jag fick kämpa med tre gånger innan den satt. Lite kruxigt på slutet. Våga sätta upp fötterna högt och lite på styrkan i armarna. Och, framför allt Mr Big (6a+). Härligt överhängande i början, sedan fantastisk fin, pumpande klättring i 18 underbara meter. Den fick två topprepsförsök och ett led-försök. Så nära att klara den, det var bara sista, tuffa partiet kvar. Två fotflyttningar och så upp med händerna. Nästa gång så!

Jag vet att de grader jag skriver om är "ingenting märkvärdigt". Det är låga grader, det är lätta leder. Men jag är nybörjare, och för mig är de en utmaning. Naturen som lockar och utmanar. Och jag misstänker att den process som pågår i mitt huvud när jag kämpar med dessa lätta leder kommer att fortsätta att pågå när jag lärt mig mera och möter nya utmaningar.

Klätterkväll och klättermorgon.

Det finns ingen hejd på det just nu - klättrandet.

Sitter på tåget ner från Södertälje igår. Får ett sms: "vill du följa med ut och klättra ikväll?" Givet! Landar på Linköpings station 17:57.

När vi skulle kliva av står en tjej bredvid mig på tåget och tittar fundersamt på sin biljett. Hon tittar på mig och frågar
"Står det att vi ska vara framme 18:14 på din biljett också?". Nä, svarar jag.
"Men ojdå, jag skulle visst till Mjölby!" Det går ett tag, och jag säger försiktigt att det kanske är bäst att kolla med konduktören att X2000 verkligen stannar i metropolen Mjölby.
"Äsch" säger hon "jag går av här."

Men, tillbaka till handlingen. På tjugo minuter är jag hemma och har slitit av mig arbetskläderna. Tre minuter senare står jag packad och klar vid bilen, och vi rullar iväg mot Käringberget i Grebo, Spanjoren och jag.

Det blir en tuff kväll. Spanjoren leder lekande lätt upp för de svåraste lederna på berget. Jag frustar, stånkar, stönar, svettas, pumpas i topprep efter. Och jag toknjuter! När vi packar in os i bilen vid elva-tiden är mina armar så trötta att jag inte ens kan skala en banan. Vilken fantastisk kväll!
Och en lika fantastisk morgon! Hämtar upp Malin i gryningstimmarna (eller ja, hon försov sig, men tjugo över sju rullade vi i alla fall iväg mot Slattefors). En kopp kaffe på klippans topp, och så en förmiddags topprepsnötande igen.
Ett mycket bra sätt att börja dagen. Och nu när fingrarna blöder så laddar jag inför en joggingrunda i skogen i eftermiddag.

Min älskade Tvetamil

Igår kväll. Varmt, soligt, kanske en liten lätt vind. Perfekt temperatur för korta tights och linne. Jag kan inte hålla mig. Springer.

Springer från lägenheten i Södertälje till Tveta. Benen är tunga av styrketräningen i början, men efter några km släpper det. Springer Tvetamilen. Min favoritmil. Backig, bred stig. Omäxlande omgivninngar och härlig terräng. När jag passerar 5km-skylten känns benen lätta, lätta.

Den sista milen av passet är lekande lätt. Springer som i koma. Efter två mil och ungeför 100 minuter står jag lycklig utanför lägenhenet igen. Mår som en prinsessa. Och längtar efter nästa pass.