Fortfarande torr

Det verkar som att jag inte har återhämtat mig från helgens vätskebrist. Jag dricker och dricker, men efter både måndagens och dagens spinningpass har kroppen reagerat mer än vanligt. Jag blir trött. Torr i munnen. Får huvudvärk. Känns som vätskebrist. Kan det vara så?

En behändig distans

Jag har gjort randonneur-premiär. Randonnée är franska och betyder "lång färd". Jag älskar det på skidor. Och nu har jag provat cykelversionen. På cykeln går det ut på att cykla långt, minst 20 mil. Med sig på banan har man ett stämpelkort, och på strategiskt valda platser går man in på en bensinmack eller butik och får en stämpel som bevis på att man varit där. (Läs mer på cykelklubben Fredrikhofs hemsida).

I tisdags fick jag höra att Åsa arrangerade ett randoneur-lopp i Tumba i helgen. I torsdags anmälde jag mig. I fredags velade jag: racer med grövre däck eller mtb med slicks. Till slut kittade jag mtb:n med släta däck, tejpade fast ett par stänkskärmar. I går, lördag, ställde jag upp mig på startlinjen och trampade iväg. Insåg snart att det bara var jag som tyckt att mtb var ett bra alternativ...

Kanske lite överambitiöst att första ute-cyklingen för säsongen skulle bli 20 mil. Men humöret var gott, och vi trampade iväg genom ett grå-brunt Södertörn. Det blev en bra tur. Halvvägs hann jag, Åsa och Henrik upp fem andra cyklister som hade gått ut lite hårt.

Ömmande knän emellanåt, men inget "farligt" ont. Ömmande rumpa. Lite regn. Lite sol. Monotont cyklande. Underbart! Tack Åsa och Henrik för en fin bana, och en fin dag!

En nöjd Randonneuse.

Åsa. Som tyckte att "20 mil är en behändig distans".

Fjällen när de är som bäst...

Om att ge upp

Jag ger inte gärna upp. Absolut inte i löparspåret eller på cykeln. Kämpar på på klätterväggen tills fingrarna blöder. Biter ihop och sitter kvar på kontoret tills jag är klar, även om det är fredag kväll och klockan närmar sig midnatt. Älskar att skida i snöstormen som får andra att gå in.

Men idag är jag inte klämkäck och hurtig. Jag har gett upp och kastat in handduken.

Jag såg fram emot resan till fjällen. Längtade efter skidåkning och klättring. Packade. Fixade. Grejjade. Och kände hur kroppen blev allt mer stressad av allt jag inte hann med. Jobbet, fixet, träningen.

Fjällresan började bra - topptursdagar i Storulvån. I snöstorm och dålig sikt, men ändå så underbart! Vi beslöt att flytta oss till Sylarna. Jag gick de 16 kilometerna på telisskidor. SMHI mätte medelvindar på 13-18 m/s. Upp mot 24 i byarna. Och vesslan som skulle transportera våra klättergrejjer och vår packning kunde inte ta sig fram. Sova en natt i understället och skida tillbaka på telisskidorna, fortfarande i snöstorm.

Hårt väder är underbart. Men det betyder också ändrade planer. Beslut som fattas och lika snart rivs upp. Och så säger min kropp ifrån. Magen vänder sig ut och in. Armarna och benen blir matta av stressen.

Efter en ensam natt i köket på Storulvåns fjällstation inser jag att kroppen just nu är oerhört stressad, och att den största anledningen till att jag inte åker hem är att jag inte är en sådan som ger upp. Och vad ska alla andra säga? Så jag spelar ett sista parti kort med gänget, sen kastar jag in handduken, packar väskan och åker hem till Sumpan.

Jag har gett upp. Eller så har jag blivit klok. Jag kan konstatera att det inte är så himlans skoj att vara klok. Fast idag, på långpasset löpning i solen och snön, i tystnaden på fälten, så kändes det faktiskt helt ok. Och fjällen ligger kvar. Äventyren väntar på mig - snart kommer jag!

Till fjälls

Nu drar Rosa Kanoten till fjälls! En veckas kroppslig utmaning och själslig vila i Sylarna väntar. Vi ses igen om en dryg vecka.

Nattlig multiträning

Klätterväskan packad. Maten näringsberäknad och stuvad. Pjäxorna fullproppade med strumpor och äpplen. Stegjärnen inpassade. Jag är redo.

Natten till idag var lång och sömnlös. Trots att jag var så trött att jag höll på att falla ihop igår kväll. Tankar som far runt i huvudet. Jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Kliver upp och jobbar några timmar. Läser. Packar mentalt.

Idag får kroppen och hjärnan lida. Jag är helt schlut (citat löpar-Rune Larsson). Men jag tänker att det är multisportträning. Att förmå kroppen att fortsätta gå, jobba, prestera trots sömning. Multisport är nog enda idrotten där en värdelöst sömnig och snudd på outhärdlig dag kan räknas som träning...

Snart bär jag mina fullastade väskor till tåget. Det kommer att göra ont i kroppen, i armarna, i axlarna, i nacken. Men jag kommer att bita ihop och tänka på en tung nattsträcka. Andra lagen sliter runt omkring. Det går helt enkelt inte att ge upp.

Mera Lycka

Lyssnar igen på radion i bilen på väg hem. Det handlar igen om lycka.

En forskare talar om "lyckans tyranni", och menar att vi idag pratar för mycket om att vara lycklig och bli lycklig. Om hur man gör för att bli lycklig. Och att det leder till att olycka (sorg, motgångar) blir ett onormalt tillstånd, ett sjukdomstillstånd som man behöver söka hjälp för. Istället för att leva med livets upp och ner. Istället för att forska om hur man blir lycklig bör man forska om hur begreppet lycka har förändrats genom historien.

En annan forskare menar att 50% av en persons förmåga att vara lycklig är medfödd, 10% beror av omgivningarna, och 40% kan man påverka själv - så varför inte lära sig att bli lycklig? Han menar att forskning om lycka ger oss större potential att bli just lyckliga.

Motsägelsefullt, tänker jag och lutar mig tillbaka. Funderar ett ögonblick på lycka. Det är både lätt och svårt. Det kan ju vara så enkelt att känna lycka - att stå på en bergstopp, att höra varma ord från någon man tycker om, eller att få glädja någon. Men det kan vara svårt också, för tiden vill inte alltid räcka till och då behöver man ju prioritera en lycka mot en annan. Löplycka mot klätterlycka mot målarlycka mot vän-lycka. Och hur ska jag göra det utan att känna mig olycklig?