Lyssnar igen på radion i bilen på väg hem. Det handlar igen om lycka.
En forskare talar om "lyckans tyranni", och menar att vi idag pratar för mycket om att vara lycklig och bli lycklig. Om hur man gör för att bli lycklig. Och att det leder till att olycka (sorg, motgångar) blir ett onormalt tillstånd, ett sjukdomstillstånd som man behöver söka hjälp för. Istället för att leva med livets upp och ner. Istället för att forska om hur man blir lycklig bör man forska om hur begreppet lycka har förändrats genom historien.
En annan forskare menar att 50% av en persons förmåga att vara lycklig är medfödd, 10% beror av omgivningarna, och 40% kan man påverka själv - så varför inte lära sig att bli lycklig? Han menar att forskning om lycka ger oss större potential att bli just lyckliga.
Motsägelsefullt, tänker jag och lutar mig tillbaka. Funderar ett ögonblick på lycka. Det är både lätt och svårt. Det kan ju vara så enkelt att känna lycka - att stå på en bergstopp, att höra varma ord från någon man tycker om, eller att få glädja någon. Men det kan vara svårt också, för tiden vill inte alltid räcka till och då behöver man ju prioritera en lycka mot en annan. Löplycka mot klätterlycka mot målarlycka mot vän-lycka. Och hur ska jag göra det utan att känna mig olycklig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Att prioritera bland olika lyckor är knepigt, men egentligen väldigt enkelt. Det handlar om att fokusera på det man ska göra/gör/har gjort och inse hur priveligerad man är som får göra just det. Hur kommer man dit? Den frågan är tyvärr ännu svårare att svara på och jag har inget bra knep.
Skicka en kommentar