Boxpass

I torsdags fortsatte min karriär som box-instruktör. Jag hade två pass: ett på ett företag och sedan ett nere på Feelgood i Linköping.

På cykeln på väg till första passet funderar jag. Är rädd att de ska tycka att passet är för lätt och "osvettigt". Kör på, full musik, full fart. Ser mina motionärer le, skaka på huvudet, vila med händerna på knäna. Svetten rinner. Efteråt glada miner och kommentarer: "mycket tuffare än det brukar vara!" Med min (skeva?) inställning till träning så tar jag det som en komplimang. Stärkt far jag vidare mot nästa pass.

Nästa pass. Första gången i den salen. CD-spelaren krångar. Men till slut får jag in CD-skivan och vi kör igång. Full fart igen. De ser glada ut, men jag måste säga att de är bättre på att "maska". Pauserna blir längre. Jag ler, peppar. Stretching: ska byta skiva. Då vill CD-spelaren inte öppna sig. Skit. Ja, ja. Det får bli stretching till Miriam Makeba och Red Hot. Men det funkar ju det med. Efteråt: bara positiva kommentarer. Åtminstone de jag pratar med gillar det.

Senare, hemma i sängen, kommer funderingarna. Var det verkligen en komplimang att det var tuffare än vanligt? Jag kanske tog i för hårt? Glömde bort att alla inte är som jag och vill köra järnet eller lite mer jämt? Tänk om de tappar sugen? Blir skrämda?

Åh, jag hoppas inte det! För jag är ju instruktör för att jag vill hjälpa andra att upptäcka hur underbart det är när svetten rinner i pannan, och när man efter passet får dricka några sväljar kallt vatten. Hur härligt det är att vara helt slut och kännan benen darra. Det är därför, för att jag hoppas kunna inspirera, som jag lägger en ansenlig tid varje vecka på att tänka på passupplägg, bästa sättet att coacha, spela in cd-skivor, och fundera på hur jag ska kunna bli ännu bättre intruktör.

Idag har jag sprungit i skogen. I mörkret, på stigen. Tankar faller på plats. Och jag tror att mina motionärer var nöjda med båda passen (de sa faktiskt det också, och de log när de gick därifrån! Självkänslan, jag såg den allt i deras ögon!). Men nästa gång ska jag ge dem lite utrymme för att ta det lite, lite lugnare. Så att de orkar komma tillbaka.