Igår fick jag följa med och klätta på Vårdberget. Mer än ett helvår sedan jag klättrade senast, så jag var minst sagt ringrostig (och har minst sagt träningsvärk i överkroppen idag). Klättrade som andra-man medan min vän J. ledde. Inte nog med att lederna vari svåraste laget för mig och min gorilla-liknande klätterstil. Dessutom bråka med kilarna som satt ordentligt fast i springorna. Blod på knogarna och kramp i tårna. Och mycket ljudeffekter när jag tog mig upp (tänkte att man skulle kunna mäta svårigheten på klätterleder i decibel).
Provade leden Babianen, en spricka som skulle vara en "skön lay-back". Jag har aldrig klättrat lay-back tidigare, och det tog ett tag innan jag kom på något som åtminstone påminde om det, och samtigit tog mig en smula uppåt. I början hängde jag mest där med armar och ben i sprickan och med en rumpa som kändes tung, tung, som bly. Allt eftersom klättringen fortgick minskades mitt synfält, och till slut såg jag mes bara sprickan, och inte alla fina grepp runt omkring. Som tur var utvidgas den lite på toppen, och jag lyckades nog mer eller mindre klämma in alla olika kroppsdelar. Kanske inte graciöst eller effektivt. Men också ett sätt.
Idag var det spinning på Gröndal. Ett litet, tappert gäng och fullt ös. Körde "kolmårdsbiken" i repris. Fast utan vurpor. Efter cyklingen, dags för löpning. Ett tröskelpass, där det går ut på att under en lägnre tid (ca 30 min) ligga på mjölksyratröskeln. Det var brutalt jobbigt. Värst för cykelstumma ben och en något orolig mage.
Efter passen insåg jag mitt misstag: hade joggat från jobbet i bara t-shirt och kortbyxor. Och nu stod jag på Gröndal med trötta ben, svettig t-shirt, och nordanvinden vinande i träden. Insåg att även om det bara är några km hem så skulle det bli kallt. Som räddande änglar komma Anna som jobbar på Gröndal och lånade ut en torr t-shirt, samtidigt som jag träffade en orienterande vän som ändå skulle åka bilen till konsum i mitt grannkvarter. Vilka underbara vänner! Tack för att ni räddade mig från en hemskt förkylning!
måndag 12 maj 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vi får ta ett snack om tröskelpasset någon gång. Jag är mycket nyfiken. Kan inte heller låta bli att misstänka att du tyckte att klättringen var ganska kul :)
Skicka en kommentar