Jag tränar en del. Ganska mycket, faktiskt. Jag känner min kropp skapligt väl. Och jag vet, att om man vill bli bättre, starkare, snabbare så behöver man ta i ibland. Plåga sig själv en smula. Det behöver vara jobbigt och göra ont.
Visst kan man träna för att "hålla igång". Hålla formen. Må bra. Samma vikter, samma hastigheter, samma distanser. Inget fel med det. Men man blir inte bättre.
Ibland händer det att jag får kommentarer från dessa "lagom-människor". Det påstås att man kan inte träna mer än varannan dag. Man kan inte springa längre än si och så. Man kan inte köra steppasset med brädan på högsta. Man kan inte ha den stora vikten på styrke-passet. För det är inte det v a n l i g a. Det är standard. Det är inte lagom.
Då händer det att jag blir lite irriterad, lite störd. För om man gör som alla andra, hur ska man då kunna bli starkare än de? Vinna tävlingarna? Eller bara bli starkare själv?
Fotnot: det är en annan sak att diskutera träningsupplägg i förhållande till vad som är bra för personens kropp just nu. Det är just "standard"-argumentet som inte står högst upp på min topplista...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Inte lätt att vara född i mellanmjölkens förlovade land :-)
Tyvärr är många övertygade om att man jobbar för att få vara ledig, pluggar för att få jobba för att få vara ledig och att man tränar för att få slippa träna senare.
Eller något i den stilen.
Där i ligger väl problematiken oavsett om det är tränande eller jobbande man gör utan mål?
Shysst blogg f.ö., nästan så man blir sugen på att fixa en egen (till) :)
Ibland känner jag det också som att jag ger andra dåligt samvete. Berättar jag allt jag gjort i helgen vid måndagsfikat på jobbet, så känns det ibland som att de andra sjunker ihop i stolarna och så börjar de säga saker om att de ju också borde ha tränat. Som om träningen bara är ett nödvändigt ont.
Mellanmjölk, lagom och knäppisar. Rune Larsson sa en gång på en föreläsning att det inte finns någon som är "galen". Han hade just berättat att han under perioder sprang 35 mil i veckan. Sprang till och från jobbet - fyra mil enkel väg om jag minns rätt. Startade vid fyra på morgonen för att hinna i tid.
Jag försöker tänka på det - att det inte finns någon som är galen. Oavsett om det handlar om löpträning, stepbrädor, eller gardiner som ska matcha.
Mårten > kör hårt
Jenny > ibland får man skona sig sjäv och lyssnarna och bara välja ut några detaljer... :)
Jag undrar bara var lagommänniskorna får allt ifrån? Har de aldrig sett ett sportevenemang eller sport på tv. Eller är det så enkelt att de inte tror att idrottare finns på riktigt utan är just någonting annat, någonting man ser på håll, men aldrig möter. Har svårt att tro att de skulle uttala sig likadant om de helt plötsligt stod bredvid Helena Jonsson, Magnus Samuelsson eller Usain Bolt.
Jag vill dock bara göra ett sista inlägg om lagom. Det som är lagom för mig är olagom för någon annan. Och jag är säker på att på samma sätt som jag betraktas som olagom i vissa fall, betraktar jag andra som olagom i andra situationer.
Min poäng var bara att jag försökter att inte döma deras olagmhet utifrån min lagomhet.
Skicka en kommentar