Läxa: formtoppning

Det är två dagar kvar till årets stora tävling, Kalmar Triathlon. Jag börjar bli nervös. Tror jag. Dras med i snacket. Det känns som att alla kommer att vara där. De som inte ska delta kommer att stå vid sidan och peppa eller fota eller langa vattenflaskor. Det börjar kännas stort. Lite för stort.

För ett halvår sedan kunde jag inte ens stava till triathlon, och inte simma 25 meter frisim utan att dö. Inte springa mer än 2 km i 6-minuterstempo utan att magen drog ihop sig till en krampande boll. Och det var rätt länge sen jag cyklat längre än de 36 km jag har till jobbet. På lördag är det 3860 m simning, 18 mil cykling och 42 km löpning på schemat. Hur det blev får vi ta en annan gång.

Sista simpasset innan tävlingen. Morgon i Hellasgården med coach Mike. Det känns trögt. Ärligt talat undrar jag vad jag har gett mig in på. Armarna är tröga, benen är tunga. Samma sak på cyklingen igår. Kroppen känns som en stor gelé-klump.

Coach Mike förklarar att det är normalt, kroppen jobbar med att omvandla proteiner. En annan person på bryggan uttrycker något liknande: "det känns skit. Men det ska det ju göra nu". Jag blir lite lugnare. Kränger av mig våtdräkten, åker hem, lagar en kopp kaffe och letar fram min bok om formtoppning. Har ju bara läst första delen i den, inte hunnit till de delarna som handlar om hur träningslättnaden påvkerar humör och känsla.

Det kommer att bli bra det här. Och som coach säger: "Det gör inget om du är seg i starten, det räcker om du kommer igång efter två timmar." Det är ett långt lopp. Och jag kommer inte sätta några världsrekord på simningen oavsett hur pigg jag är. Inte det här året i alla fall.