God Morgon NYC

Vissa dagar är tunga. Benen och huvudet är tunga. Hur jag än försöker så blir svaren på tilltal lite griniga. Jag har, med en forskares noggranhet och envetenhet, analyserat detta och funnit att min grinighet är starkt korrelerad till två parametrar: nivån av storstadsstress och temperaturen. Igår var det över 30 grader varmt i NYC. Där jag är.

Försöker bota och förebygga. Cyklar både morgon och eftermiddag. Äter glass. Det blir lite bättre. Men bra blir det inte förrän på kvällen, när temperaturen sjunker, och jag promenerar i Central Park. Det är full fart på basebollplanerna. Jag stannar och tittar. Korp-basboll. Hejjar lite på de blå och lite på de orangea. Och njuter. En örn slår sig ner i ett träd ovanför oss och på nolltid har det bildats en folksamling med kameror och stativ och stora objektiv.

Och just nu, i realtid, så sitter jag åter i plyschfåtäljerna på Starbucks och sippar på mitt morgon-kaffe. Väntar på att mitt resesällskap ska vakna. Jag är trött i benen efter en sömnlös natt och tusingar i Central Park före frukost. En dam slår sig ner mitt emot mig. Hon har två stora muggar kaffe med mjölk. Plockar upp en plastlåda med pastasallad ur väskan.´

Mer än så är det inte.

Den där Irene

Irene. De pratar om henne oavbruttet på ungefär 42 av de 43 TV-kanalerna. På den 43:e är det TV-shop. Man har pyntat staden med tejp på rutorna, plywood-skivor för fönstren och sandsäckar vid dörrarna. I butikerna har man ställt fram stearinljus, ficklampor och batterier i kartonger. Butikerna stänger en efter en. Förmodligen ska butiksbiträdena hem och göra sig redo för Irene.

Vi har stearinljus, tändstickor, mat och vatten. Vi bor på fjärde våningen i ett hus som känns stadigt. Trappan är i riktig granit. Grannhuset står bara ett par meter från vårt fönster, så det borde inte bli så mycket vind där. Vi är redo, och väntar på Irene med viss tillförsikt. Storstadsresan har blivit ett äventyr av högsta klass! Och jag får, med viss tvekan, erkänna att jag känner en smula lättnad att jag inte bor i tält inatt.

Jag har väntat på Irene hela dagen. Maxat dagen, för att hinna med så mycket som möjligt innan hon skulle komma. Började tidigt, med morgonjogg i Central Park. Rundan var underbar, härlig. Men den bleknar lite i jämförelse med väntan på Irene.

Det var andra än jag som passade på att träna idag. Spana in mannen som gör pull-ups i trafikljusen. I morgon har jag styrketräning på schemat. På eftermiddagen ska Irene ha passerat. Då går jag kanske ut och kör några...
Ja. Vad säger man. New York. Nu lutar jag mig tillbaka och väntar på äventyret.

New York dag 1: Ja men det är ju som i filmerna!

Jag har överlevt den drygt åtta timmar långa flygresan. Förstås hade jag en mitt-plats. Det var en stor prövning. Men nu är jag här. Vi har glidit uppför Broadway, druckit kaffe, och gillat läget. Det går bra, även om det fortfarande känns overkligt och absurt att vara på besök i Storstaden och inte på berget. Det är ju precis som i filmerna. Knäppt. Jag har nog inte fattat att det finns i verkligheten.

Mitt i allt det här finns det hjältar som cykeltränar. Troligen mer fokus på intervall än distans...
Vi ramlade förbi en Apple-butik. En enorm, öppen yta med bord med datorer, full av kunder. Och lika många säljare i blå t-shirts. En strid ström av människor in genom dörren. Ifånar?
Nu lägger jag ner och lägger huvudet på kudden. I morgon är en stor dag. Då ska jag springa i Central Park.