Vissa dagar är tunga. Benen och huvudet är tunga. Hur jag än försöker så blir svaren på tilltal lite griniga. Jag har, med en forskares noggranhet och envetenhet, analyserat detta och funnit att min grinighet är starkt korrelerad till två parametrar: nivån av storstadsstress och temperaturen. Igår var det över 30 grader varmt i NYC. Där jag är.
Försöker bota och förebygga. Cyklar både morgon och eftermiddag. Äter glass. Det blir lite bättre. Men bra blir det inte förrän på kvällen, när temperaturen sjunker, och jag promenerar i Central Park. Det är full fart på basebollplanerna. Jag stannar och tittar. Korp-basboll. Hejjar lite på de blå och lite på de orangea. Och njuter. En örn slår sig ner i ett träd ovanför oss och på nolltid har det bildats en folksamling med kameror och stativ och stora objektiv.
Och just nu, i realtid, så sitter jag åter i plyschfåtäljerna på Starbucks och sippar på mitt morgon-kaffe. Väntar på att mitt resesällskap ska vakna. Jag är trött i benen efter en sömnlös natt och tusingar i Central Park före frukost. En dam slår sig ner mitt emot mig. Hon har två stora muggar kaffe med mjölk. Plockar upp en plastlåda med pastasallad ur väskan.´
Mer än så är det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar