Det är ljud överallt, hela tiden i New York.
I morse har jag kört ett cykelpass i Central Park. Slingan är ungefär 7 km lång och betydligt mer kuperad än den ser ut. Det är en trefilig enkelriktad asfaltsväg. Ett körfält är för löparna och de andra två för cyklisterna. Det finns alla stilar och hastigheter. Mängder av cyklister, trots att klockan inte är sju på morgonen än. Vätternrundan bleknar i jämförelse. Och över allt är det ljud: trafiken på andra sidan träden, cyklarna, trädgårdsmaskinerna.
Jag har varit här i en vecka nu, sprungit, cyklat och gått mig genom stan. Benen börjar bli lite slitna. Staden är fantastisk, men ljuden tar aldrig slut. Inte ens när jag gått och lagt mig lugnar det sig. Då hör jag AC:n och trafiken och grannarna. Alla ljud gör att jag få svårt att tänka.
Det som hela tiden slår mig (när tankarna åker runt i ett ljud-stört virrvarr) är möjligheterna. Det finns mängder med möjligheter i den här staden. Men egentligen bor väl möjligheterna i var och en av oss? Om det är möjligt här så är det väl möjligt även på andra ställen?
Även om jag njuter av sista dagen längtar jag faktiskt hem. För jag vill ha lite tysthet, och ro att låta tankarna fortsätta lite längre än bara till intryck som avbryts. Och så vill jag ta tag i alla möjligheter. Och förstås cykla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar