Många av mina vänner och bekanta har sprungit Lidingöloppet idag. Så många att vi i stället för att vara runt 16 stycken på morgonens simpass bara var sex. Det rycker förstås i min löpartarm. Nästa långa utmaning i mina hemmatrakter är Sörmlands Ultra, 50 km. Den stod på min lista att göra. Det kliar i fingrarna som vill anmäla mig till loppet. Men jag ska i n t e. Med en trasig fot som just har blivit hel så ska vi inte utmana några gränser.Dessutom tycker jag mig notera en trend bland mina tränande vänner. Många har kört på hårt, tävlat mycket och långt under senare delen av säsongen och börjat gå sönder. Ett knä här, en vad där, en fot, en axel eller en segdragen förkylning. (Jag körde på för hårt i våras. Det var inte heller så smart, utan snarare ännu mer korkat eftersom jag effektivt pajade en stor del av tävlingssäsongen. Men detta är nu historia och glömt, och eftersom jag är klok så har jag lärt mig något. Hoppas jag.)
För mig är det svårt och tråkigt att lyssna på kroppen. Tidigare har jag stoppat i öronproppar och gasar på. Tills kroppen skriker så högt att jag inte längre kan ignorera. Inte bra. Nu prövar jag att lyssna på hjärnan istället. Och anmäler mig inte till ultramarathon den 8:e oktober. Istället lutar jag mig tillbaka i min fåtölj med ett korsord och en skål hemgjord granola. Och bjussar på lite avundsjuka till alla som fått vara ute och njuta i spåret på Lidingö idag.
1 kommentar:
Låter som en stor seger för din egen del i dag! Mycket bra! :)
//David
Skicka en kommentar