men, jag är ju löpnörd!?

Forsar fram på min gamla landsvägscykel i Kalmar i somras... Foto: David Dahlin

På söndag ska jag vara med på mitt livs första tempolopp på cykel. Det är DM. Och satan i gatan vad jag ska trampa. Härliga coach Camilla ger råd: Tempohjälm, tighta kläder - absolut inget som fladdrar, gärna långärmat, aerodynamiska skoöverdrag, det ska göra ont, du ska känna dig snabb!

Jag blir galet peppad. Jag ska banne mig ta i på söndag, tusan vad snabb jag ska vara. Trots att jag inte har någon tempohjälm. Men först ska jag ta mig dit. Schemat säger simning och vila i morgon, cykel tor jobbet idag.

Så fredag morgon. Cykelkläderna är på. Jag tar en titt in i sovrummet... vilken cykel ska jag välja. Tempohojen vill jag inte ha stående på jobbet över dagen... landsvägscykeln behöver nya däck... det får bli min cyclocross.

På vägen till och från jobbet bubblar tankarna fram. Det handlar om hur bekväma olika sadlar är, om att jag måste hitta på ett sätt att komma fram till vad som är optimal klädsel vid olika temperaturer (och minnas det), om att jag behöver nya cykellysen och nya däck till racern. Om loppet på söndag. Om långa pass och vilken slinga jag ska välja att köra mina testlopp på.

Fredag eftermiddag. Möter en granne i trapphuset när jag bär upp min cykel till lägenheten. Just vid sådana tillfällen känner jag mig alltid lite extra nördig. Kliver in i hallen tillsammans med cykeln. Och inser plötsligt... Jag bor alltså tillsammans med tre cyklar. Ska cykla tempolopp. Har en bestämd åsikt om vad som är en bra sadel. Svär över bilister som tutar på cyklister och kör som dårar. Jag är ju löpnörd, men det där låter ju inte så löpnördigt...