Blodomloppet och ett misslyckat pass.

Fredag: Till jobbet tidigt för att hinna allt. Jobba, jobba. På eftermiddagen slängde jag på mig min (nytvättade) Akele-tröja för att åka till ICA Maxi. Väl där handlade det om att göra reklam för blodgivning och Blodomloppet (Blodomloppet är en motionstävling 10 eller 5 km lång, som går på flera orter i Sverige. I Linköping arrangeras den av Akele och Blodtappen. Drygt 8000 deltagare räknas det med. Är man 5 stycken som anmäler sig i ett lag bjuds det på en picknick-kasse full med mat).

Folk var i allmänhet positivt inställda, och log och tog emot broschyr, trots den förväntade fredagsstressen. Bland de som ville prata mer fanns två kategorier: de sjuka och de löpglada (med gamla minnen). Det var mycket roligare att lyssna på de löpglada, om deras historier och minnen. Jag tror att det föll ganska väl ut, och jag fick även dela ut några broschyrer om "Nya Skolterrängen", ett löplopp för skolungdomar som Akele också ordnar (faktum är att ungdomarna var väldigt positiva!)

Efter insatsen på ICA Maxi var det dags för min egen löpning. Sprang 7 km på Tinnerö. Sedan fanns inget alternativ än att promenera sista biten hem. Kände redan från början att benen var stela och ömma, och tänkte att det ger nog med sig när jag blir varm. Inte då. Och efter 7 km gjorde varje steg så ont att jag trodde att benen skulle gå av. Vaderna och framsidan av underbenen. Kunde knappt ens promenera hem. Varje steg gjorde så ont att jag trodde jag skulle vara tvungen att börja gråta. Antagligen sviter efter gårdagens intervaller.

Därför blev det vilodag idag, förutom ett corepass på morgonen. Men det är ju också bra, för då kan jag ägna kvällen åt jobbande, och ta ut den tiden i träningstid vid bättre tillfälle!

Torsdagsintervaller

Igår var det intervaller med Akele som vanligt. Sista gången inomhus (och ja, det kändes lite konstigt att springa inomhus när man suttit hela dagen och längtat ut). På schemat stod 5+5+5x(70s + 20s vila) med 3 min setvila. Vi var runt 10 stycken som körde. Ett riktigt bra träningspass. Jobbigt som tusan.

Resten av dagen gick åt till jobb, jobb, jobb. Och lite kajakdrömmar :)

Kör hårt, tjejer!

Damklassen i svenska multisportcupen har fått eget stöd, spana in nyheten på multisport.se. Det är Acron-Olle som sponsrar med extra prispengar till alla damlag som genomför hela cupen, genomför minst 4 deltävlingar.

Ibland kan man få en uppfattning om att folk tror att damklassen är "lekis", inte lika tuff som herr- och mix-klassen. Och visst, det är (än så länge) inte lika många lag med i klassen. Men å andra sidan håller de lag som är med en i genomsnitt mycket hög klass.

Och jag tror att klassen skulle bli ännu högre om det var fler lag som var med och tävlade!

Jag kanske kommer att generalisera lite nu, men en skillnad mellan tjejer och killar är att tjejer inte ställer upp i en åtta timmar lång tävling "bara på skoj". Vi vill innan vara övertygade om att vi klarar det. Jag tror killar är lite annorlunda där. Ofta.

Dessutom: tjejer ÄR svagare. Även om vi tränar lika hårt som killarna så är vi långsammare och svagare. Det är bara att ta vilken idrottsgren som helst och jämföra resultat och tider. Därför har vi lite handikapp redan från början, och det tar oss längre tid att sig runt en bana. Ofta när vi går i mål (kanske som segrande lag i en tävling), så har TC börjat rivas, och det finns inte längre någon mållinje att passera. Prisutdelningen har varit för länge sedan och i bästa fall får man kanske ett klistermärke i vinst. Hur kul är det att tävla då?

Jag tror inte att det heller lockar fler till tävlingarna.

Förra året var det en del arrangörer som hade gjort banorna lite kortare för damerna. Jag tycker att det var toppen, tätare tävlingar, och roligt att ha en mållinje att springa över när man är klar. Jag hoppas på fler damlag till i år (låt er inte avskräckas av att det av sju anmälda damlag bara var två som gick i mål). Vi tar nya tag och kämpar vidare!

Tack så mycket för dit stöd och din tro på oss tjejer, Olle! Det värmer och inspirerar

Andra andningen

Har varit nere på feelgood och kört spinningpass. Fredrik var sjuk så jag fick hoppa in på hans 30 + 90 min pass. Vi var inte många idag, inte på något av passen. Kan förstå det, vem vill vara instängd i en källare när det är 13 grader varmt ute och strålande solsken??

Men... vi som var där hade ruggigt kul, och det var bra tryck trots allt. Benen kändes rätt så ok (åtminstone i början...).

Tillbaka på jobbet nu. Dags för kvällspasset. Har några timmars jobb framför datorn framför mig innan jag får gå hem. Passade på att handla lite fil och müsli på vägen hit, så jag överlever i alla fall. Bara att komma in i andra andningen och köra på.

fartlek i solen & kajaker

Igår blev det fartlek i solen, joggade till Vidingsjö, sprang ett varv på femman med tempoökningar (och tung andning), och så tillbaka hem igen. Benen kändes ok, även om tempoökningarna kanske inte var så lätta som jag hade hoppats på.

Har jag blivit tung? Eller är benen bara trötta?

Hur som, det var fantastiskt vackert ute. Och snart åker lång-tightsen avpå riktigt!

Har påbörjat ett kajak-sökande. Det är inte det enklaste. Vad ska man ha för kajak? Hur rank? Vilken modell? Vad får den kosta? Hur stor? Och när man har bestämt sig för det så gäller det att välja färg :) Tyvärr verkar de flesta inte komma i rosa :(

Just nu på topplistan finns Lettman Streamliner och Wiper 51.

Jag ska springa maran i vinrött och blått.

I helgen var det träningshelg med löparklubben Akele i Boxholm. För min del började lördagsmorgonen 4:45. Upp och äta frukost för att hoppa upp på cykeln 5:45. Trampa de 6 milen till Boxholm. Det var verkligen en underbar morgon. Strålande solsken, fullt med fåglar ute, frost i gräset och inte en bil så långt man kunde se. Jag verkligen njöt av cykelturen.

Framme vid brukshotellet vid 8, efter lite irrande i Boxholm. De andra deltagarna anlände i bil (och ryktena började gå att det var någon som hade CYKLAT... ska tillägga att jag är ganska ny medlem i klubben.). vid 9 gav vi oss iväg på ett terräng-intervall-pass. Grymt bra! Men mina ben var lite tunga, det ska jag erkänna.

Väl tillbaka: fika och en mycket bra föreläsning av sjukgymnasten Johannes Nilsson om överträning och återhämtning. Lunch, besök på bruksmuseet (måste koppla av från träningen ibland också). Till eftermiddagen hittade jag ett par orienterare, så vi improviserade ihop en bana som vi sprang, innan det blev lite bad och bastu på Boxholms simhall.

Boxholm är en burksort ca 5 mil från Linköping, 6 om man cyklar på småvägar, med 5223 invånare i kommunen, ett bibliotek, en simhall, två mataffärer, en pizzeria och en silo målad till en gräddost. Jag verkligen älskar sådana små orter. De är opretentiösa, har ofta en engagerad orienteringsklubb, en mysig liten simhall och man behöver inte låsa cykeln. Det är så lungt och skönt!

Kvällen avslutades med smarrig middag och lite lekar. Söndagen bjöd på långpass, men jag valde att hoppa direkt upp på cykeln, och köra några omvägar så jag fick ungefär 7 mil hem.

Men, det jag hade tänkt komma till, när jag sitter här med möra ben och glada minnen: Det är underbart kul att vara med i en klubb! Ett gäng galningar i vinröda ochblå träningsoveraller. Alla i olika åldrar, med olika bakgrund och olika mål med träning och tävling. Men ändå: alla ställer upp för varandra. Peppar, håller lite koll på hur de andra mår. Supporter, skjutsar hem, delar med sig! Därför ska jag stolt springa Stockholm Marathon i Akeles färger: blått och vinrött (att sedan tävlingsdressen är ruggit snygg är ju ingen nackdel).

Till sist: på multisport-fronten. Grattis til Herkules som tog hem segern i damklassen i SARA i helgen. Och visst skär det lite i hjärtat att läsa resultatlistan, hade ju varit så kul att få vara med! Men, vi biter ihop och tar nya tag nästa gång.

torsdagsintervaller

igår var det datgs igen för intervaller med Akele. Lite löpskolning och uppvärmning innan det bar av på 10x400. Det gick bra de första 5 ungefär. Hade rimligt avstånd till de snabbaste grabbarna. Sedan började avståndet i mål växa. Irriterande. Jag sprang så lungorna höll på att vända sig ut och in. Efteråt fick jag höra att de hade ökat tempot på slutet... så det var inte så konstigt.

Själv springer jag sällan (aldrig) med klocka, åtminstone inte om jag vet hur långt det är. Vissa dagar springer jag "30 minuter snabbt", eller "2 timmars långpass", eller "2 min intervaller", men jag blir väldigt stressad av kilometertider. Gillar bättre att känna hur kroppen känns. Kilometertiderna blir det de blir. Kanske kommer jag över det en dag, men än så länge får kroppen bestämma.