Sitter som berget.

Stadig som berget. Hård som sten. Berg är väl något av det mest statiska i vår natur? Dom står där. År ut och år in. Det växer upp en tall, som sedan dör och faller. Ny mossa, nya stigar. Ett fågelbo. Kanske en bäck som ändrar väg. Men berget. Det står där. Vi har ju läst i geografin om att bergskedjor uppstår genom att kontinentalplattor krockar. Och vi har läst om att berg erroderar, slits av vind och vatten. Men på något sätt har det för mig varit en kunskap som finns, men som jag aldrig trott att jag skulle få uppleva.

Men då hade jag inte klättrat på dem. Jag hör hela tiden historier om klätterleder som blir svårare för att små knoppar av granit ramlar av. Block som lossnar. Och ta tex toppen Svolvaergeita på Lofoten. Förr hade den två toppar som man kunde hoppa mellan. En dag lossnade ett stort block från ena toppen. Hoppet ska väl fortfarande gå att göra, men med betydligt större risk.

Berg är fascinerande. Det stadiga. Som inte var så stadigt.

En klätterhelg.

Som vanligt går hjärnan på högvarv efter helgen (varför kan inte huvudet lugna ner sig? Varför kan inte tankarna vänta ett slag?).

Fredag kväll: Klättring på Grönbrinksberget. Fina sprickor. Underbar granti. Många, många myggor.

Lördag fm: Grönbrinksberget igen. Tar det på vägen mot Nynäshamn. Hinner två leder innan det bär av på nya äventyr. Men det är helt klart värt det!

Söndag em: Tänker prova Vårdberget på väg hem från Nynäshamn. Kliver ur bilen. Och hör en röst som det inte går att ta miste på. C & P från Linköping är vid Lilla Vårdberget. Vi knallar dit och får höra att det är någon sorts klubbträff på stora klippan, så vi bestämmer oss att stanna vid lilla Vårdberget.

Vass granit som sliter på mina redan trasig fingrar. Sista leden vi klättrar, Paulins Inflyttningsfest, är kalas. Även om kruxet är lite väl svårt för en sliten Anna. Jag blir hängande. Jag blir arg på mig själv. Arg på mina trasiga, ömma fingrar. Ledsen på min kropp som inte vill lyda mig. Arg på händerna som inte får tag i greppen. Ledsen på mig själv som blir ledsen. Irriterad på mig själv som förstör dagen för min fantastiska klätterkompis.

Jag antar att det inte är sista gången de här känslorna av otillräcklighet kommer fram på klätterväggen. i löpspåret är det så enkelt. Det gör ont och så fortsätter man. Kanske lite långsammare, men man kommer fram så småningom. På klippan är det som att det tar tvätstopp. Fingrarna svider och sticker. Jag ska jobba med den mentala biten. Den är annorlunda i klättring än i löpning. Och ta mig tusan, snart kommer jag att åka tillbaka till Lilla Vårdberget och då ska jag ta mig tusan klättra upp för den där leden utan hjälp. Och med humöret på topp!

Måndag morgon: Första löpturen på ett par veckor (bortsett från löpningen på förra helgens multisporttävling). 32 underbara minuter. Jag känner mig så stark. De här veckornas "vila" har varit bra för löpningen. Tror sällan att jag sprungit morgonjogg så snabbt och så lätt. Plåster på såren för gårdagens fjasko på klippan.

Morgonspinning och kvällsklättring

Passade på att hänga med på Kjelles spinningpass i morse. Skönt att för en gångs skull slippa sitta i centrum och slippa höra sin egen röst i spinningsalen. Och att bara få ösa på!

Nu packar Rosa Kanoten klätterselen och åker till Fituna för att polera händerna i grantisprickor. Ja!

blödande fingrar

Jag klättrar så att fingrarna bokstavligen blöder. Jag sliter med leder, grepp och tanken. Som min klätterkompis Malin alltid säger innan jag ger mig på en svår led: "Det sitter i huvudet".

Tusan vad kul det är!

Magpirr och drömmar

Satt på toaletten och bläddrade i ett glansigt magasin från en tillverkare av lyxiga skid- och friluftskläder. Långa reportage om underbara toppar att bestiga, skidåkning, fotoreportage med vackra människor som poserade i fantastiska miljöer iklädda senaste kollektionen.

Och så föll mina ögon på en bild av ett lastfartyg i en fjord i Norge i gryningen. Strålkastarna tända, och på däcket stod ett par hundra människor iklädda simmössa och våtdräkt. Jag kände ett litet pirr i magen. Började läsa artikeln om Norseman Xtreme Triathlon.

Kanske ett av världens tuffaste tritlon-projekt... Eller vad sägs om den här banprofilen:

Jag citerar hemsidan: "Yes, this is in meters, the course is rather hilly."

Damer, multisport och banlängder

En ständigt pågående debatt i multisport-Sverige verkar vara den om hurvida det ska vara kortare banor för damlagen än för herrlagen på tävlingarna, se till exempel tråden på multisport.se.

Nu kan inte jag heller låta bli att lägga mig i debatten:

Egentligen skulle jag vilja ha lika långa banor som killarna, det är klart att vi kan lika bra som de. Men det är ju så att tjejer är lite svagare av naturen. Eftersom jag ofta tränar med grabbar, och i början blev deppig av att vara långsammare hur mycket jag än tränade så spanade jag in världsrekord i olika sporter, och damer ligger i snitt ungefär 10% efter. Har dessutom läst i flera böcker om att damers fysiska föreutsättningar (lungkapacitet, underhudsfett, muskelmassa, vilopuls...) i medel är ca 10-20% efter herrarnas.

Och det är roligt att komma i mål ungefär samtidigt som segraren i herrklassen (eller åtminstone komma i mål före prisutdelningen har varit och TC har rivits).

Så jag är för kortare banor för damerna!

Hur mycket? Så mycket att segertiderna blir ungefär lika. Jag tror absolut att det kan vara så att segrarna i herrklassen är mer vältränade än segrarna i damklassen (bredden på toppen är ju mycket större i herrklassen, konkurrensen hårdare. Än så länge). Så i takt med att vi damer blir starkare och toppen bredare tänker jag att våra banor kan bli längre och tuffare. Det viktigaste tycker jag är att segertiderna är ungefär lika.

Ännu mer lycka. Eller slitna fingrar på Korpberget.

Dagens schema: klättring. Såg risigt ut på morgonen. Regn. Kolla väderrapporter på internet, spana oroligt ut genom fönstret, sanera leriga multisportprylar, spana ut genom fönstret igen. En gång till på väderprognoserna...

Men vädergudarna var med oss, och vid 12 gav jag och Spanjoren oss iväg till Korpberget för att kättra sprickor. Det blev en fantastisk dag. Perfekt klätterväder. Jag fick kämpa (som alltid när jag klättrar med Spanjoren). Några leder gick bra, men jag saknade explosiviteten i benen. Tills slut blödde både fingrar och ben. Fingertopparna så ömma och trasiga att till och med bananen jag skulle skala kändes vass.

Jag längtar redan till nästa gång!