En bra dag

En dag med mycket träningen är en bra dag. Eller en bra dag blir det mycket träning.

Springer en dryg timme. Sista halvtimmen tester jag lite fartlek. Det är sådan lycka att trycka på och springa fort emellanåt. Jag njuter, blir lycklig. För första gången på hela våren kan jag springa lite snabbt utan att få ont i magen.

Stannar till på kanotklubben för att bada, men i bara farten sliter jag fram en riktigt rank kajak. Övar på att paddla rankt - badandet kommer på köpet.

Promenerar hemåt, men efter 100 meter hör jag en bekant röst. Det är B som är ute och springer. Jag hakar på, joggar med. Småsnackar. Och känner mig lycklig. Full av endorfiner och så trevligt sällskap. Har hunnit glömma huvudvärken tidigare på dagen, och hur instängd jag kände mig på kontoret. Nu är det bara gott!

Planlöst men inte glädjelöst

Tränar än så länge planlöst. Eller. Jag ska springa Stockholm Halvmarathon i september, så jag fokuserar på att komma upp i lite distanser i löpningen igen. Tempot får komma senare.

Men annars är det ganska planlöst. Cyklar till jobbet och klockar tiden mellan skylten "Botkyrka kyrka" och "Södertälje". Det är 14 km. Idag gick det på 28:51 på vägen till jobbet och 29:10 hem. Hemvägen var jag oinspirerad. Och lite störd eftersom jag kom iväg från jobbet en dryg timme efter planerat.

Jag har startat en tävling med min kollega T. Hoppas han antar den.

Idag rev jag av några planlösa paddlingsintervaller efter cyklingen hem. Eller intervallerna var ju väl planerade, men inte sammanhanget (de hjälper mig ju knappast att bli snabbar på halvmaran). Däremot gör de min själ lycklig.

Paddlar så jag knappt kan andas, armarna ömmar. Det är duggregn och vindstilla. I vilan mellan intervallerna stoppar jag handen i vattnet. Det är varmt. Ser öar med skog, och vet att Stockholm ligger där bakom. Det är mysigt.

Håll?

Löplusten har kommit tillbaka. Även om det är tungt, gör ont i magen. Krampliknande känsla som
börjar högt upp på högersidan. Sedan kommer det långt ner på vänstersidan. Sedan antingen högt upp i mitten eller långt ner i mitten. Jag biter ihop och fortsätter. Andas djupt, sänker tempot, men det går inte över. Det gör ibland så ont att omvärlden försvinner. Jag biter ihop tills det inte går längre.

Läser på om håll på olika forum. Det är oklart vad håll är. Det är oklart om det finns något man kan göra som hjälper. Andas ut när man sätter i vänsterfoten (om man har ont på högersidan). Jag vet inte. Men jag vill bli av med det här!

Förändring

Livet är förändring.

För en tid sedan tog det slut med min pojkvän. Jag kände mig som en trebent pall där ena benet plötsligt brustit. Eller som en katt som kastats ut från tredje våningen. Passerar andra våningen och allt snurrar. Ingen kontroll på vad som är upp och ner. Men jag vet att jag kommer att landa på fötterna.

Letar mitt spår, mina mål. En del av min tillvaro försvann. Den ska fyllas med ny tillvaro. Det är läskigt och svårt. Men ganska skönt. Jag gillar förändring.

Passerar första våningen. Fortfarande snurrigt. Men då och då får jag glimtar av marken, stabiliteten. Klättrar Bergkirstis Polska. Känner mig stark. Ser en annan person säkra vårdslöst och falla nästan ner i marken. Känner mig svag. Cyklar och det går bra - stark. Springer och får ont i magen - svag. Paddlar på fredagkvällen - stark. Sover dåligt - svag. Morgonpromenad - stark.

Jag börjar närma mig marken. Jag har en plan. Dags att fälla ut landningsställen. Nu kör vi!

Inspirationen

Jag har flyttat. Sitter i mitt nya kök och tittar på grannarna i huset mitt emot. Svart i alla fönster utom tre. Där lyser det gult och tre olika personer pysslar i tre olika kök. Jag undrar vad de gör. Vad de heter. Vad de äter till middag och när deras klockor ringer på morgonen.

Och jag tänker att jag trivs bra i min nya lägenhet. Lagom avstånd till jobbet - 36 km cykelväg av toppkvalitet. Någon km till Mälaren och kanotklubben. Både backar och platt att springa på. Och jag känner hur lusten att tävla börjar komma tillbaka.

Ska inte falla för frestelsen för tidigt, men snart, snart är jag tillbaka på tävlingsbanorna igen. Och det är fantastiskt skönt att känna lusten igen.

Top Model

Åkte iväg till Scanias fotoklubbs atelje igår - skulle bli porträttfoton av grupptränings-ledarna. Cykeln var med, skulle ju cykla hem till Sumpan efteråt. När fotografen Petter Rybäck fick se min cykel gick han igång. Det blev några schyssta foton med hela utrustningen (ok då, inte några skor. Men det var inte helt ok att traska omkring med SPD-dojjor på den svarta fond-pappen).

Rannsakan.

Att rannsaka sig själv är en förmodligen en ständigt pågående process. Jag tänker att det handlar om en omvärld som hela tiden förändras. Kanske för att omvärlden förändras: det blir vinter, sommar, snö, man blir skadad, träffar den stora kärleken. Eller kanske för att man själv förändras: man når ett mål, läser en bok och får en insikt. Hur som helst: balansen mellan en själv och omvärlden rubbas.

För ett par månader sedan nådde jag ett mål jag arbetet mycket medvetet mot i fem år. Eller ja, mer. Strax efter ändrades förutsättningarna igen med ny hemort. Nytt jobb.

Dags att rannsaka sig själv: Vad betyder det här för mig? Vart vill jag? Varför? Hur mycket? Vad är det egentligen som betyder någonting?

Och varför kan jag inte bara sluta fundera så mycket på det? Varför kan jag inte bara njuta av att vara cykelpendlare (för det njuter jag av att vara)? Eller av att bara klättra (det njuter jag också av). Njuta för stunden ett tag. Och inte börja tänka förbättringspotential så fort jag hoppat av cykeln eller kommit ner från klippan. Ärligt talat, rätt trött på att vara ett ständigt förbättringsprojekt.