I en röd liten stuga

I Värmland, ett par mil utanför Arvika, ligger en röd liten stuga. Där bor Moa. Hon hade bjudit in oss, tjejer i nätverket Girls Get Higher, till en klätterträff. Fokus: mental styrka.

På torsdagkvällen var vi 16 stycken som kommit från hela landet, från Östersund i norr till Malmö i söder. Här skulle klättras, ledas, utmanas, gråtas, skrattas, kramas. Och vi skulle bli starkare. I huvudet. Och i fingrarna.

Torsdag kväll: ett stort gäng tjejer samlas i Moas lilla stuga. Tält på gräsmattan. Knott. Och spänd förväntan.

Fredag: avfärd till Byn. En brant, hög och mäktig klippa. Men tyvärr pisseblöt. Bara att åka vidare till Falleberget. Där fick vi slita hud. Jag fick storstryk av en (blöt) 5+. Ganska låg klippa, men fin, brant och utmanande. Och till skillnad från i vanliga fall kastade jag mig upp på led på okända klippor med okända utmaningar. Jag hängde och föll. Men kul var det.
Eftermiddag på Gylterud. Igen: upp på led (nu med kilarna på racket) på okända utmaningar. Klättringen gick bra. Säkrandet var lite spännande.
Avslutning med grottkrypning. Det var trångt, supertrångt. Och det var mörkt.
Lördag: Regn, regn, regn. Vi åker till Jösse Klättersällskaps inomhusvägg. Fallträning. Snack om rädslor och mål. Och så teknikträning.
Avslutar hemma hos Moa i den röda stugan på kvällen. Med slitna fingrar och stora tankar. Det har varit två dagar som har satt fart på mina tankar.

Kaffe och tango

Egentligen dricker jag inte kaffe, får ont i magen då. Men idag gör jag mig en kopp. Sätter mig i fåtöljen, dörrarna ut mot balkongen är öppna. Tänkarläge.

Jag har läst ett intressant inlägg på Hanna virrpanna, Hon och Han. Han som tar komandot i klättringen. Hon som suckande följer efter. Han som vill. Hon som inte tillåter sig själv att vilja något eget. Och inte han heller. Man ser det i klättring, men även i segling, skidåkning, ... överallt. Det är inte enkelt, det är inte hans fel. Och inte hennes fel. För som min pappa brukar säga: "Man måste vara två för att dansa tango".

Jag hatar det uttrycket. Men samtidigt vet jag hur sant det är. Jag tror att det gäller att hitta ett lagom förhållningssätt. "Hon och Han-fenomenet" uppstår oftast när han är bättre, har hållit på längre. För henne är det lättare att åka med. Det var så tydligt i seglingen. Och jag tror att en lösning är att hitta en kompromiss som ställer krav på båda:
* Klättra (eller segla eller åk skidor eller...) tillsammans ibland. För henne är det bra att få draghjälp av någon bättre, att få lära sig. För honom är det bra att få lära ut, tänka igenom rörelserna, coacha.
* Klättra (eller segla eller åk skidor eller...) tillsammans med andra ibland. För henne är det bra att få ta ansvaret, att få utveckla sig på egen hand. Han får "springa av sig".

För sju år sedan startade jag aktiviteten "tjejseglingar" på segelklubben. Just för att jag var less på att se duktiga men vettskrämda tjejer, kvinnor, damer, tanter i sittbrunnarna. "Tjejerna" älskade det, och efter ett halvår var vi ett stort gäng som var ute fjärden en gång i veckan. De körde motor, satte spinnaker, styrde, navigerade, kappseglade. Och till mig kom många äkta män, pojkvänner och pappor och hejjade: "vilket bra initiativ!"

Ironiskt kanske att jag, j a g, av alla människor ska skriva det här. Jag lyckas inte så värst bra själv. Men jag tänker att det är så jag skulle vilja ha det. Jag har också åkt med, men för mig handlade det mycket om att jag var så glad att få klättra med någon duktig, någon jag såg upp till, att jag inte ville vara ivägen. För då kanske jag inte skulle få följa med mer. Att någon som var duktig ville klättra med mig för att den ville klättra med just mig - den tanken hade inte slagit mig. Prestationsångest och viljan att vara duktig. Men det är en annan historia, och kaffet är slut så vi tar den en annan gång.

Tusan att det ska vara så svårt att dansa tango.

Några pinnhål på den mentala stegen

En klätterhelg i Bohuslän. Precis kommit till min mors lägenhet i Linköping. Den ligger mitt i stan. Har öppnat dörrar och fönster för att på lite drag. Hör bilar. Längtar tillbaka till tältet, myggen, liggunderlaget, brasan som sprakar, röster från klättercampingen.

Har inte duschat än, njuter en sista stund av doft från salt, svett, jord.

Det har varit tre bra dagar. Roligt och underbart förstås (det är det att klättra i Bohuslän). Men jag tänker tillbaka på utmaningarna jag kraffsat lite på. Det låter så lite, men det är rätt stort.
1) Fallit helt oväntat i mina egna säkringar (en röd C4:a)
2) Klättrat på topprep tills jag bara föll av. Om och om igen. (Det låter så enkelt, och det är enkelt i teorin. Men inte så himla enkelt i verkligheten. Om leden är lång och töjningen i repet gör att fallet blir 3-4 meter ändå)
3) Klättrat förbi en orm i en spricka. Utan att få panik. (jag har en ologisk, panisk skräck för ormar. det stämmer inte alls med min image, men jag kan inte göra något åt det).
4) Blivit svettig om händerna, varit nära att falla av, men inte blivit rädd utan bara arg och bitit ifrån och klättrat upp.

Små mentala hinder som övervunnits och som gör att jag såhär i efterhan känner mig lite starkare.

Frihet!

Det svindlar när jag går ut från jobbet idag. Det är den åttonde juli. Det kommer att vara nionde augusti nästa gång jag går här. Drygt fyra veckors frihet!

Jag har inte varit ledig såhär lång tid i sträck på sju år.

Vet inte vilket ben jag ska stå på. Det bubblar i magen. Hur ska jag fira friheten bäst? Nya mtb-cykelskor, en löparrunda runt Årstaviken, kanske bad och lite kajakövning. Och så en kall öl på balkongen. Kom och hälsa på mig ikväll! Jag kommer aldrig vilja gå och lägga mig, utan bara vilja njuta av friheten ikväll.

En bra dag

En dag med mycket träningen är en bra dag. Eller en bra dag blir det mycket träning.

Springer en dryg timme. Sista halvtimmen tester jag lite fartlek. Det är sådan lycka att trycka på och springa fort emellanåt. Jag njuter, blir lycklig. För första gången på hela våren kan jag springa lite snabbt utan att få ont i magen.

Stannar till på kanotklubben för att bada, men i bara farten sliter jag fram en riktigt rank kajak. Övar på att paddla rankt - badandet kommer på köpet.

Promenerar hemåt, men efter 100 meter hör jag en bekant röst. Det är B som är ute och springer. Jag hakar på, joggar med. Småsnackar. Och känner mig lycklig. Full av endorfiner och så trevligt sällskap. Har hunnit glömma huvudvärken tidigare på dagen, och hur instängd jag kände mig på kontoret. Nu är det bara gott!

Planlöst men inte glädjelöst

Tränar än så länge planlöst. Eller. Jag ska springa Stockholm Halvmarathon i september, så jag fokuserar på att komma upp i lite distanser i löpningen igen. Tempot får komma senare.

Men annars är det ganska planlöst. Cyklar till jobbet och klockar tiden mellan skylten "Botkyrka kyrka" och "Södertälje". Det är 14 km. Idag gick det på 28:51 på vägen till jobbet och 29:10 hem. Hemvägen var jag oinspirerad. Och lite störd eftersom jag kom iväg från jobbet en dryg timme efter planerat.

Jag har startat en tävling med min kollega T. Hoppas han antar den.

Idag rev jag av några planlösa paddlingsintervaller efter cyklingen hem. Eller intervallerna var ju väl planerade, men inte sammanhanget (de hjälper mig ju knappast att bli snabbar på halvmaran). Däremot gör de min själ lycklig.

Paddlar så jag knappt kan andas, armarna ömmar. Det är duggregn och vindstilla. I vilan mellan intervallerna stoppar jag handen i vattnet. Det är varmt. Ser öar med skog, och vet att Stockholm ligger där bakom. Det är mysigt.

Håll?

Löplusten har kommit tillbaka. Även om det är tungt, gör ont i magen. Krampliknande känsla som
börjar högt upp på högersidan. Sedan kommer det långt ner på vänstersidan. Sedan antingen högt upp i mitten eller långt ner i mitten. Jag biter ihop och fortsätter. Andas djupt, sänker tempot, men det går inte över. Det gör ibland så ont att omvärlden försvinner. Jag biter ihop tills det inte går längre.

Läser på om håll på olika forum. Det är oklart vad håll är. Det är oklart om det finns något man kan göra som hjälper. Andas ut när man sätter i vänsterfoten (om man har ont på högersidan). Jag vet inte. Men jag vill bli av med det här!