Race-tankar

Morgonen gick fint. Tidig frukost, rulla på cykeln från hotellet till starten. Preppa prylarna vid min växlingsplats. På med våtdräkt. Känner mig faktiskt lugn, sammanbiten inför uppgiften, men ändå avslappnad.

06:45 Nationalsången spelas. Det är ju SM och de ska tydligen börja med nationalsången. Ställer mig lagom långt bak i starten. Jag vet ju att jag inte är någon raket i vattnet.

07:00 Starten går. Simmar tillsammans med alla andra. Det är mycket folk, men ingen panik (tack Micke för boj- och panik-övningarna!) Det här är njutning! Det trodde jag aldrig att jag skulle tycka, men det är faktiskt underbart! Slarvar lite med navigationen, men tar det lugnt. Försöker bara hålla tekniken så bra jag kan, och gilla läget.

08:26 Upp ur vattnet. Benen känns väldigt lätta! På med cykelgrejer och upp på cykeln. Det går lätt. Jag trampar på, cyklar om coola tempohojar och avancerade hjälmar med min gamla Avanti (dagen till ära med pumpade däck). Jag ger mig själv ett poäng för varje cool tempohoj, två poäng för täckt backhjul. Tappar räkningen ganska snart.

09:13 Har ett problem: jag är ohyggligt kissnödig. Det gör fruktansvärt ont i magen. Men jag har hört att man kan göra det i farten vid vändpunkten. Hänga ut lite åt sidan och bara låta det komma. Jag kommer till vändpunkten, men det kommer inget.

10:19 Första varvning på cykel. Tour de France-känsla i den lilla svängen i Kalmar. Men fortfarande kissnödig.

11:05 Jag bara gör det! Samtidigt som jag vänder. Vilken känsla!

12:08 Ut på sista varvet på cyklingen. Det går bättre än väntat och jag öser på. I huvudet gnager tankarna på löpningen och min trasiga fot. 5 km ska jag springa, det måste foten hålla för. Hoppas bara att jag inte gör den sämre. Svårt med koncentrationen och svårt med känslorna nu när löpningen närmar sig. Klarar inte att kissa igen. Dumt.

14:00 Löpning. Springer förbi toaletten på vägen ut. Min tävling har ju slutat nu. Jag har ont i foten och ska ändå inte springa. Det är skönt att bli av med det onda i magen. Joggar på i ett måttligt tempo. Ser på GPS-klockan att jag håller 4:50-tempo. Tänker att den måste visa fel, det går inte så fort. Den tror säkert att jag cyklar fortfarande och är lite förvirrad. Att springa nu känns ungefär som att springa sista delen på ett ultramarathon. Men skillnaden att det gör ont på så konstiga ställen nu. Foten känns ok, men jag är orolig att det ska komma surt efter.

15:13 Första varvningen, får ett grönt armband. Springer ut genom stan, sen börjar det göra ont i foten. Går långa bitar och springer lite om vart annat. Efter 24 km tar vi ett ö-råd. Jag berättar för foten att det här håller inte. Ska den göra ont så får den vara tydlig med det. Vi kommer överens om en gräns för smärtan. När den passeras så blir det gång resten av vägen. Och så börjar jag försiktigt jogga igen. Det går rätt så bra. Jag vågar inte riktigt trycka på, tassar fram försiktigt, försiktigt.

17:00 Rött armband. Sista varvet. Åh! Vad jag älskar att springa! Fortfarande tassande, men känselspröten på helspänn. Jag är ju så orolig för att göra något med foten som förstör höstens träning och tävling.

18:21 Springer över mållinjen på Kalmar Triathlon. Det känns bra, jag mår under omständigheterna oförskämt bra. Hade siktat på tiden 11:30. Med hel fot. Sprang in på 11:21 med trasig fot. Och genast börjar hjärnan analysera vad jag hade kunnat göra bättre (hallå! skärp dig, njut!). Får plakett och tröja, ett par apelsinklyftor. Och är en Järnkvinna. Tionde-plats på långdistans-SM. Mhm... Smaka på det en stund.

Järnkvinna

Jag gick i mål. I Kalmar. Klockan 21 minuter över sex i dag sprang jag över mållinjen i Kalmar Trathlon. Det ger en tid på 11 timmar och 21 minuter. Nöjd över att både jag och foten tog oss i mål, även om det var tveksamt ett tag.

Simning: 1.26

Cykling: 5.31

Löpning: 4.16

Nu vill jag bara tacka alla längs banan, både de jag känner och de jag inte känner! Ni peppade grymt!

Skriver mer om hur det var i morgon. Just nu har jag fullt upp att förklara för mina ben att de ska vara stilla.

Pre-race Philosophy

Jag är i Kalmar. Det börjar dra ihop sig till Kalmar Järnman. Det känns bra, kroppen känns bra. Pastaladdat. Provsimmat. Promenerat. Pre-race-möte. Punktering. Lagat den. Jag är redo och jag längtar till i morgon.

Det är bara en liten sak: vi är två som ska vara med i Kalmar Järnman i morgon. Jag och min fot. Vi har en överenskommelse, jag och min fot. Det viktigaste är att foten inte går sönder och pajar träningen i höst. Så vi gör såhär: vi springer fem km. Sen kommer vi att ta ett ö-råd (ni vet, som på Robinson-ön). Eventeullt kommer någon att bli utröstad. Om inte så blir det ett nytt ö-råd efter ytterligare fem km.

Men nu börjar det bli dags att lägga locket på brunnen i Kalmar. I morgon är min första tävling, och det är fantastiskt skönt att vara här helt utan krav på mig själv med tanke på foten. Jag ska verkligen bara njuta och ha roligt i morgon!

Förresten, online-resultat kommer finnas här.

Läxa: formtoppning

Det är två dagar kvar till årets stora tävling, Kalmar Triathlon. Jag börjar bli nervös. Tror jag. Dras med i snacket. Det känns som att alla kommer att vara där. De som inte ska delta kommer att stå vid sidan och peppa eller fota eller langa vattenflaskor. Det börjar kännas stort. Lite för stort.

För ett halvår sedan kunde jag inte ens stava till triathlon, och inte simma 25 meter frisim utan att dö. Inte springa mer än 2 km i 6-minuterstempo utan att magen drog ihop sig till en krampande boll. Och det var rätt länge sen jag cyklat längre än de 36 km jag har till jobbet. På lördag är det 3860 m simning, 18 mil cykling och 42 km löpning på schemat. Hur det blev får vi ta en annan gång.

Sista simpasset innan tävlingen. Morgon i Hellasgården med coach Mike. Det känns trögt. Ärligt talat undrar jag vad jag har gett mig in på. Armarna är tröga, benen är tunga. Samma sak på cyklingen igår. Kroppen känns som en stor gelé-klump.

Coach Mike förklarar att det är normalt, kroppen jobbar med att omvandla proteiner. En annan person på bryggan uttrycker något liknande: "det känns skit. Men det ska det ju göra nu". Jag blir lite lugnare. Kränger av mig våtdräkten, åker hem, lagar en kopp kaffe och letar fram min bok om formtoppning. Har ju bara läst första delen i den, inte hunnit till de delarna som handlar om hur träningslättnaden påvkerar humör och känsla.

Det kommer att bli bra det här. Och som coach säger: "Det gör inget om du är seg i starten, det räcker om du kommer igång efter två timmar." Det är ett långt lopp. Och jag kommer inte sätta några världsrekord på simningen oavsett hur pigg jag är. Inte det här året i alla fall.

Raketforskning

Ibland kan tillvaron vara som en röra. Min vår var en sådan. Träna, jobba, här eller där, klättra, springa, paddla, måla, renovera, simma? Springa hit eller dit eller sen? Ja, ni vet, till och med de allra minsta besluten blir stora och nära nog omöjliga att fatta.

Men nu, saker börjar falla på plats. Jag har börjat få ordning på träningen med hjälp av coach Camilla. Går omkring och funderar och tänker att nästa bit ät maten. Inser direkt att jag har ett problem där. Jag verkligen älskar glass. Och nä, glass är ju inte direkt nyttigt. Åtminstone inte köpe-glass. Massor skumma grejer i innehållsförteckningen, massor socker.

Jag gillar verkligen inte märkliga innehållsförteckning och (mer eller mindre) dolt socker. Lagar mat så mycket från råvaror som jag kan. Bakar helst brödet själv, även knäckebröd. Gör egen sylt. Torkar äppelringar och svamp och blåbär. Gör egen müsli och granola (ja, nu börjar det bli lite väl präktigt här. Men jag gillar det). Men glassen...

Ungefär då kommer jag på det. Det är ju självklart, krävs ingen raketforskning här. Jag. Ska. Ha. En. Glassmaskin. Det är faktiskt nästan lite pinsamt att jag, som älskar glass, kan ha levt utan glassmaskin så länge.

Så, efter 24 timmar av envetet studerande av glassmaskiner, ytterligare 23 timmars väntan på att isblocket i den ska frysa, och till sist 35 minuters tillagning tar jag den första skeden av min egen blåbärsglass. Rätt så nöjd.

Jan Carlzon som sällskap

Jag susar fram genom sommar-Sverige. Det är cykel-pass på schemat. Lugnt, men med 20 minuter så mycket jag orkar. Lätt motvind, men trots det känns det som jag flyger fram. Möter en klunga med motorcyklister. Men jag kör nog nästan snabbare än de. Idag.

Har Jan Carlzon som sällskap, han som var VD för Linjeflyg och SAS. En av Sveriges 100 mest betydelsefulla personer i någon bok som kom ut för ett tag sedan. Han pratar klokt, men jag hör inte så mycket, inte just nu, inte när jag trampar som om det gällde livet.

Har haft många sällskap på mina cykelturer i sommar, och i stort sett mangrant lyssnat mig igenom alla, från Mark Levengood den 25 juni till Lars Ohly den 25 juli. Den enda jag inte klarat av hittills är Freddie Wadling. Det bara gick inte.

Alla pratare har varit på podradio så "av upphovsrättsliga skäl har musiken förkortats". Det gör att det blir mycket prat och lite musik, och förmodligen att pratet blir än viktigare eftersom jag knappt får några andrum alls. Det slår mig att det är väldigt varierande prat. Väldigt. När jag tagit mig igenom alla (alltså om ytterligare ett antal mil, ett sommarprogram är ungefär 27 km) kan det hända att jag skriver en sammanfattning eller en topplista. Men redan nu har en topplista av låtar som sommarpratarna spelar börjat utkristallisera sig. På delad förstaplats har vi Gabriellas sång med Helen Sjöholm och Another Brick in the Wall med Pink Floyd.

Såhär i efterhand, vid köksbordet, känns allt det här irrelevant, men när jag cyklade var det där mina tankar slutade. Kanske för att fly från prat om förgiftande banan-odlingar, terrordåd i Norge, och tennismatcher med Björn Borg och USA:s president.

En ytterst liten seger

För tre veckor sedan, den 5 juli, simmade jag drygt 3861 meter i Källtorpssjön i Stockholm. Det tog 1 timme 29 minuter och 50 sekunder. Jag trodde jag skulle dö efter två hundra meter, mådde illa, var yr i huvudet och så kissnödig att jag trodde jag skulle gå sönder när jag kom i mål.

I tisdags gjorde jag om det. Samma bana, samma tidtagare. Det kändes mycket bättre, jag hade koll på läget, simmade med bred och fin isättning (åtminstone enligt mig själv), jag mådde bra i stort sett hela tiden och hade skaplig koll på navigationen. Tyckte jag.

1 timme, 28 minuter. Och i stort sett allt på första varvet. Hallå! Liiite till hade jag väl kunnat få förbättra mig? Det kändes ju så mycket bättre. Jaha. Bara att bryta ihop och komma igen. Och hur det nu var så blev jag ju i alla fall inte sjösjuk den här gången. Det måste ju vara en liten seger i alla fall.

Och jag längtar redan till nästa pass. Då blir det ta mig tusan revansch.