Om att ge upp

Jag ger inte gärna upp. Absolut inte i löparspåret eller på cykeln. Kämpar på på klätterväggen tills fingrarna blöder. Biter ihop och sitter kvar på kontoret tills jag är klar, även om det är fredag kväll och klockan närmar sig midnatt. Älskar att skida i snöstormen som får andra att gå in.

Men idag är jag inte klämkäck och hurtig. Jag har gett upp och kastat in handduken.

Jag såg fram emot resan till fjällen. Längtade efter skidåkning och klättring. Packade. Fixade. Grejjade. Och kände hur kroppen blev allt mer stressad av allt jag inte hann med. Jobbet, fixet, träningen.

Fjällresan började bra - topptursdagar i Storulvån. I snöstorm och dålig sikt, men ändå så underbart! Vi beslöt att flytta oss till Sylarna. Jag gick de 16 kilometerna på telisskidor. SMHI mätte medelvindar på 13-18 m/s. Upp mot 24 i byarna. Och vesslan som skulle transportera våra klättergrejjer och vår packning kunde inte ta sig fram. Sova en natt i understället och skida tillbaka på telisskidorna, fortfarande i snöstorm.

Hårt väder är underbart. Men det betyder också ändrade planer. Beslut som fattas och lika snart rivs upp. Och så säger min kropp ifrån. Magen vänder sig ut och in. Armarna och benen blir matta av stressen.

Efter en ensam natt i köket på Storulvåns fjällstation inser jag att kroppen just nu är oerhört stressad, och att den största anledningen till att jag inte åker hem är att jag inte är en sådan som ger upp. Och vad ska alla andra säga? Så jag spelar ett sista parti kort med gänget, sen kastar jag in handduken, packar väskan och åker hem till Sumpan.

Jag har gett upp. Eller så har jag blivit klok. Jag kan konstatera att det inte är så himlans skoj att vara klok. Fast idag, på långpasset löpning i solen och snön, i tystnaden på fälten, så kändes det faktiskt helt ok. Och fjällen ligger kvar. Äventyren väntar på mig - snart kommer jag!