Orange Kalksten

Det började faktiskt inte alls bra. Damen i incheckningsdisken på Arlanda var riktigt, riktigt tjurig. En nyfunnen bekant på planet blev av med sitt rep ur resväkan under flygresan (!). Och när vi väl kom fram till hotellet vid ett-tiden på natten fanns det ingen där som kunde ge oss nyklar. Efter en timme kom Stavros ut. Han hade somnat.

Det fortsatte med att föraren för Kalymnos var slut i varenda butik. Jag började fundera över när nästa flyg hem skulle gå. Men. För fanken. Skam den som ger sig.
Vi fotograferade av en förare och gav oss mot klippan. Man får säga vad man vill om att ha ledernas namn målade på berget. Men just nu passade det oss förträffligt.Vad ska jag mer skriva, efter två dagars klättring och med fingertoppar så slitna att tangenterna på datorn känns vassa. Med en kall Mythos på bordet. Jag tänker på dagens klättring. Orange kalksten. Brant. Utmanande. Det pirrar i magen. Jag kan inte bärga mig innan det blir i morgon. Jag toklängtar efter att få slita mer på fingrarna. Bli ännu tröttare. Ännu mer pumpad. Ännu mer rädd. Ge. Mig. Mer!

En ica-kasse med själaro

Jag var lite uppe i varv, veckan har varit heltisk. Kurs, jobb och fyra spinning-klasser. Och så klättring och annan träning. Och växande tvättberg. Sjukt kul, men inte så mycket tid till reflektion.

Idag är jag hemma hos min pappa som ligger sjuk. Hittar en natur-passet-karta och ger mig ut i skogen för att jaga kontroller.

Det är fuktigt i skogen, luft som är lätt att andas. Mina steg är snabba, jag blir svettig. En kontroll. Två kontroller. Och så plötsligt kliver jag bland en hel massa trattkantareller. Har en ica-kasse i fickan. Plockar, kan inte låta bli. Går vidare. Letar fler. Och i takt med att kassen fylls av svamp känner jag hur jag kommer ner i varv. Fylls av lugn.

Börjar andas, tänka, känna. Dofta. Efter fem timmar, fyra kontroller och en ica-kasse full med själaro mår jag bättre. Jag bestämmer mig: visst tusan ska jag köra Raid Uppsala i år. jag saknar skogen och det börjar bli dags att börja tävlandet för i år!

svindel från tröskeln

Bara att inse: jag har mental höstderession i klättringen. Just nu tycker jag allt är läskigt. Det känns lite som att få svindel av att stå på en tröskel. Vet att det är ofarligt och rent löjligt. Men för tusan, huvudet: fatta det!!

Lite ironiskt att min och Moas artikel om mental träning just publicerats i tidningen Bergsport. Men det hör nog till: den fysiska och den psykiska formen kan gå som en berg-och-dalbana. Och dagens mentala status är mycket lämplig för nästa artikel till Bergsport: om rädslor.

Höstpaddling

05:30 är tidige. Det är tidigt alla dager, men extra tidigt en lördag. Men solen skiner och luften är klar när jag cyklar mot kanotklubben ute på Djurgården. Och när jag är framme har jag hunnit vakna till. L är i full färd att planera dagens tur: Sickla, Järla, Älta, runt Tyresö. Att det är många långa lyft och det faktum att vår karta bara täcker halva turen verkar inte bekymra henne ett dugg. Jag skrattar och hänger med.

Vi ger oss av. Paddlandet går lätt och vi hinner lösa många världsproblem. Första lyftet. Andra lyftet mitt i en MTB-tävling. Paddla, paddla. Tredje lyftet: vänta på grön gubbe vid övergångsstället i Nacka. Mysig paddling i ett litet vattendrag som avslutas med kajaklimbo under en björk. Ner i Söderbysjön. Den är helt övervuxen av näckrosor. Vi plöjer oss fram och får sällskap av ett simmande rådjur. Här nånstans börjar jag fundera över det smarta i att åka med L. på en kajaktur utan att själv kolla upp förutsättningarna.Det blir bättre i kanalen ner mot Ältasjön. Vi kliver ur kajakerna och påbörjar lyftet mot Flaten. Det är långt. Det är myggigt. Jag tittar på klockan. Jag tittar på kartan (som täcker ungefär hälften av turen och som nu börjar likna papier-maché). Och jag säger med viss tvekan i rösten till Linda: vi byter plan. Så vi bär kajakerna tillbaka till Ältasjön, paddlar tillbaka till näckrosorna i Söderbysjön, tar oss förbi limbobjörken och tillbaka till Järlasjön. Där tar vi österut, och paddlar förbi Saltsjö-Duvnäs, innan vi tar Skurusundet tillbaka hemåt.

Det börjar regna. Och blåsa. Sista biten över fjärden vid fjäderholmarna brallar det på rätt duktigt. Dålig sikt. Och plötsligt är det båtar överallt: HiQ-trimaranen blåser förbi på ett skrov, en kappsegling är i full fart, finlandsbåten Cinderella ska in till hamnen. Några mindre trimaraner susar fram. Vaxholmsbåtar, segelbåtar, motorbåtar. Minst sagt spännande.

När vi väl kommit i land tar vi en kopp te i bastun (som var påslagen) och försöker tina upp och torka. Sex timmars underbart äventyr!

1.41.03 i mitt mentala rum

Det var ingen hemlighet att jag var löp-otränad när jag ställde mig på startlinjen till stockholm Halvmarathon igår. Men det var ändå med ökande glädje jag snörde på mig mina skor och nålade fast nummerlappen. Gick på dass minst trettio gånger sista kvarten innan starten. Och pang! Jag är i väg.

Det går lätt att springa, benen känns pigga. Men magen kniper. Jag fokuserar på att andas. Minns sommarens mentala träning med Unestål och Al Huang. Och bestämmer mig för att testa. Flyttar mina tankar till mitt "mentala rum". Det är en behaglig plats, en klippa vid havet. Det är solnedgång. Och molnen formar bokstäverna L U G N. Magknipen lugnar ner sig. Jag passerar första 5 km på 23:02. Åtminstone 2 minuter snabbar än jag någonsin vågat hoppas på.

Blir lite orolig: så här fort orkar jag inte springa. Tränger undan tankarna och minns vad Al Huang skriver i boken "Thinking Body, Dancing Mind": genom att vara avslappnad i idrotten blir du starkare. Tillbaka till mitt mentala rum. Och fokuserar bara på att vara avslappnad, rinna med. Nästa 5 km går på 23:53. Det känns bra.

Springer på och njuter. 5 km till. På 24:08.

Och så vid 15,5 kommer klubban i magen. Jag kan inte andas längre. Minskar tempot något. Och tar fram övningen som jag lärt av Al Huang. Säger "stopp" till magen. Tänker att den är varm och ljus. Jag har övat på det här innan, på tunnelbanan och i bilen. Och det funkar. Efter två km kan jag öka igen. Rusar fram på Söder. Säger "stopp" till stumma ben. Visualiserar fjädrar under fötterna. Och vid passeringen 20 km har de senaste 5 km tagit 25:03.

Då inser jag plötsligt att jag har mitt pers inom räckhåll! Kan jag bara springa sista 1098 meterna på under fem minuter så... jag ökar. Det får bära eller brista. Det bär! Jag kommer i mål på 1.41.03. 34 sekunder snabbare än jag sprungit en halvmara på någonsin.

Fysiskt otränad, men mentalt tränad. Tänk bara vad bra det kan bli med lite löpträning också!

Stockholm Halvmarathon

Det var någon som kom på att det var en bra idé att anmäla sig till Stockholm Halvmarathon den 11:e september. Det måste ha varit jag, även om jag inte förstår hur jag tänkte.

Formen lyser med sin frånvaro. Jag har klättrat, cyklat och paddlat för mycket på sista tiden. Men det ska bli kul, även om det kommer att gå allt annat än snabbt idag. Benen är som stockar, löparskorna känns ovana.

Men faktiskt, jag ser fram emot att stå där på startlinjen med nummerlapp på bröstet. Lämna den här världen ett tag och bara springa. I sakta mak runt i stan. Grabba en mugg vatten på vätskekontrollen, njuta av människorna. För första gången i mitt liv ska jag springa ett lopp helt utan krav på mig själv, annat än att göra allt jag kan för att ta mig i mål.

tidigt möte

Klockan ringer 05:40. Tio minuter senare är jag utanför dörren i löparskor och tights. Morgonjogg. Luften är klar och krispig. Men det går trögt att springa. Har sprungit lite för lite på sista tiden, kroppen känns ovan. Springer. Tänker.

En halvtimme senare möter jag en brevbärare på väg till jobbet. Det är den första människa jag ser. Han säger "vad duktig du är". Jag ler. Och tänker: ja, vad duktig jag är.