Nu även med bilder

Det har varit ont om bilder på Rosa Kanoten ett tag. Anledning:

Hittade min "okrossbara" Olympys mu 725 i väsken i det här skicket. Nu har den äntligen blivit ersatt av en annan, förhoppningsvis riktigt tålig, Olympus. En "Mu tough 6000". Här är några smakprov från premiärturen längs min vanliga joggingrunda.

Kompisar.

Spöregn och sol. Samtidigt. Tur att Olympusen är vattentålig.

Rönnbär. Fotograferade med funktionen "Beauty". Jag är dock inte helt säker på vad "beauty" innebär.

Om att falla...

Hangaren. Klätterväggen inomhus. Hänger jag, gråtandes inombords, i trötta armar. Tankarna kan inte samla sig, jag kan inte förmå mig att pressa mig vidare till nästa gröna plastgrepp. Hangaren snurrar. Det luktar krita och svett. Rå betong. Huvudet är tungt, huvudets innehåll någon annan stans.

Mina svettiga fingrar släpper taget. Jag faller, fortfarande gråtandes inombords. Landar mjuk i min sele. Ungefär samtidigt förstår jag att min kropp talar om för mig att det är bra nu. Att den är stark, men att den vill ha en liten paus innan den fortsätter.

Magnesium och gurkmeja

Min LC föreslog att jag skulle äta magnesium-tillskott. Det är tydligen så att om man är stressad (eller diabetiker eller alkoholist) så kan man behöva magnesium-tillskott. Magnesiumbrist kan leda till sömnproblem, och eftersom jag haft svårt att sova den sista tiden tänkte jag ge det en chans.

Nyfiken på hur man kan få i sig mer Magnesium via mat satte jag mig vid Internet. På Hälsosidorna kan man läsa att man kan få i sig 116% av rekommenderat dagligt intag av magnesium genom att äta 100 g gurkmeja. Fint! Bara att käka gurkmeja.

Enda problemet är att gurkmeja i Sverige (i alla fall så vitt jag vet) mest säljs i torkad form på burk. Och en burk från Santa Maria väger 38 g (även om de menade 100 g färsk gurkmeja-rot på Hälsosidorna så upplever jag 100 g som rätt så mycket gurkmeja).

Springer

Idag springer vi, jag och support(er).

Långpass är det bestämt. Minst två timmar. Jag tänker mig att mitt sällskap ska hjälpa mig att dra ner på tempot. Inget ont om support(er). Men han har inte ägnat så stor del av sitt senaste liv till långdistanslöpning. Visserligen är han ett uthållighetsfenomen - kör utan vidare långa multisporttävlingar i god fart med endast volleybollträning i bagaget - men jag tar ändå på mig en långärmad underställströja. Och tänker att dagens lägre tempo förhoppningsvis kommer att göra så att jag undviker de magproblem jag brukar få när jag springer.

Vi har bestämt klockan 9. 9.03 står jag vid mötesplatsen. Stretchar mina stela vader en smula. 9.06 dyker support(er) upp. Och vi springer. Ut på landsvägarna öster om Linköping. Det är gråmulet. Det är blåsigt. Det är brun-grått. Och det är underbart!

Två timmar och femton minuter senare är vi tillbaka. Sista hundratalet meter ökar vi tempot. Jag älskar det verkligen - att springa fort, så fort jag kan, i slutet av ett långpass. Benen är så stela och stumma. Men blir rörelsen en helt annan, och trots att man tror att det inte går att öka, så känns det plötsligt som att flyga.

Stormvindar

Jag cyklar genom Linköping. Det är nästan storm. Och medan jag kämpar mig framåt, och önskar att jag satt på ball fixed gear lackad i mintgrönt och vitt, och inte på min röda sju-växlade cykel med missprydande cykelkorg, så tänker jag på kärlek.

Jag tänker att det finns olika sorters kärlek. Kärlek, förstås, men stort K och mycket värme. Men jag tänker att det finns andra sorter också. Eller kärlek, kanske snarare passion.

Till exempel passion mellan hjärnor. Det är passion där ålder och kön inte spelar någon roll. Det handlar om att två hjärnor fungerar tillsammans. Och det handlar om svåra tankar, om att lösa problem. Ibland världsproblem. Ibland forskningsproblem.

Eller passion för ett tillfälle. Ett tillfälle som man delar med någon. En bergstopp, efter att ha kämpat upp dit tillsammans. Eller en sommarkväll i skärgården. På en brygga, när det är alldeles för sent.

Eller passion för en tvillingsjäl. Inte som i Kärlek, utan som just en tvillingsjäl. På avstånd. Jag såg en gång en tvillingsjäl på Pressbyrån. Jag minns. Vid kaffet. Vi valde samma sorts kaffe. Samma sorts macka. Hade lika dana skor. Lika dana puls-klockor. Och jag fastnade, blev nyfiken. Det är länge sedan. Men jag minns ändå stunden.

Så är jag framme vid gymmet. Parkerar min röda, tråkiga cykel. Och går in för att göra ett pass yoga.

Multitjejer!

Dagens roligaste: jag hade mitt cycle 75-pass på feelgood. Som vanligt satt de tre blonda, glada, och sportiga tjejerna uppe i vänstra hörnet. Och så fick jag frågan: "hur gör man för att börja med multisport?"

Åh! Välkomna i multi-gemenskapen! Jag ska lära er allt jag kan :)

Mer om multi i Linköping kommer strax här på Rosa Kanoten.

Att se LC i ögonen

Igår hade jag ett nytt möte med LC - Life Coach (begreppet har jag snott från en film. Minns inte vad den hette. Men den var svensk. Och det var något mord i den).

Det är alltid lite nervöst att träffa LC. Hon är snäll, och hon vill mig så väl. Men jag är nervös, eftersom jag vet att jag ibland slarvar med att följa hennes råd. Jag är inte k o n g r u e n t. Det vill säga - jag lever inte som jag lär. Jag struntar i att lyssna på kroppen. Den kan vara trött och vilja vila. Men j a g vill upptäcka världen, klättra, springa, paddla, lacka om kajaken och måla flames på den (!), skriv avhandling, bygga sveriges snyggaste hemsid (japp, det är mitt senaste projekt), göra ett riktigt bra spinningpass, utveckla höstens nya succé-pass på Feelgood (lugn, det kommer mer om det vid senare tillfälle), trycka in ännu mer text i avhandlingen, äntligen ta tag i de kläd-design-projekt som gror i huvudet, skriva en (eller kanske två) böcker.

Och så sitter jag där, som ett litet barn hos LC. Vågar kanppt se henne i ögonen. Och skäms över att jag slarvat med vilandet. (Vilket i of för sig är lite lustigt, eftersom jag borde skämmas inför mig själv. LC har ju inget med min vila att göra. Hon ger mig ju bara råd). Vi pratar länge om prioriteringar. Om att bergen finns kvar, världen finns kvar. Om att det jag inte hinner nu, det kan jag göra senare.

Och. Om att man behöver ladda batterierna för att kunna använda dem senare. Jag tycker om den liknelsen. Ser ett riktigt kraftfullt bilbatteri framför mig. Det är jag. Och när det är laddat kan det genomför underverk. När det är urladdat lyser lamporna bara lite fjuttigt innan de helt slocknar. Jag vill verkligen inte bara ge lite svagt sken. Jag vill lysa starkt!

Så, jag tar med mig LC på en axeln. Hon får sitta där och påminna mig när jag är på väg att köra batteriet tomt.