Om en fot.

Jag deppar. Jag har ont i foten. Väldigt ont i foten. I ett mellanben. Det är inte bra. Inte alls faktiskt.

Sen tar jag mitt förnuft till fånga: det är ju inte så dumt, för jag kan inte springa. Det kommer att göra att jag cyklar och simmar istället. Och det är det jag behöver träna på för att bli en bättre triathlet.

Swooosh

Det är guld i träden. Det doftar gräs och äng och häst och kobajs. Vägen böljar. Det säger bara swoooosh om däcken på min cykel. Ligger i bocken. Genar i en kurva. Gillar läget.

Jag är på kurs. På ett slott utanför Flen. Det är långa, mastiga dagar. Intressant och tankeväckande om gruppdynamik och kommunikation och feedback. Men när mina kursdeltagare sätter sig med en öl för att smälta dagens intryck tar jag fram cykeln och kör intervaller.

Det är bra för mig. Och det känns som det låter swooosh. Även om det inte går så snabbt med mina taskigt pumpade däck. Men ärligt talat, vad gör det idag? För jag fick ju komma ut en stund i alla fall.

Ett rikt inre

Foto: David Dahlin

Igår blev jag kall och blöt två gånger. Efter att ha torkat upp efter morgonsimning så var det dags för midsommardags-cykling. Utan radio i öronen. För att träna på det mentala. För med radio är det lätt: när det går motigt är det bara att luta sig tillbaka och lyssna lite. Kanske tempot sjunker en smula, men det är i alla fall trevligt.

Idag skulle jag alltså cykla från någon mil norr om Norrköping till Linköping, men ganska kraftig vind rätt i nosen. Och stora, tunga, mörka moln på himlen. Första milen använde jag till att berätta för mig själv hur bra det är med motvind - medvind är bara för mesar. Andra milen förklarade jag för mig själv att regnjackan inte behövdes - det skulle bli för varmt. Sedan fick jag ge upp och sätta på den. Tredje milen försökte jag att inte känna mina kalla ben. Fjärde milen handlade om att det är bra med kalla fötter, för då känns de ju inte och man slipper ett problem. Sedan hade jag hunnit igenom alla konflikter med mig själv, och kunde verkligen njuta de två sista milen.

Ett rikt inre kanske, men jag hade inte tråkigt en enda stund. Och idag cyklar jag tillbaka igen - med vinden i ryggen.

Sommarsimning

Står på bryggan. Vill inte ta av raggsockorna. Fötterna är iskalla redan innan jag hoppat i vattnet, händerna är kalla. Himlen är grå, bryggans plankor fuktiga av nattens regn. Det är en sådan dag när jag drar ner badmössan extra långt över öronen. Vissa dagar är inte lika inspirerande som andra.

Andas in, hoppar i. Det är kallt i ansiktet, kallt på händer och fötter. Tar några trevande simtag i det mörka vattnet. Trädstammarna är grå. Allt känns grått. Jag undrar vad jag håller på med. Klockan är före åtta på midsommardagen och jag badar i en kall sjö.

Tar några simtag, siktar mot klippan där borta. Göken gal. Vilket vädersträck? Funderar. Simmar. Bubblor i det mörka vattnet. Kroppen slappnar av, frekvensen ökar.

Väster! Västergök är bästergök. Heter det ju. Hittar flytet i simningen. Det är härligt. Simmar bland näckrosor. Kylan, gråheten, ensamheten i skogen - det är det som gör det. Att jag är någonstans där ingen annan är. Jag njuter! Ja, jag njuter verkligen. Att övervinna motståndet. Och att efteråt stå naken på bryggan och torka sig med ett stort ljusblått badlakan. Frihet! Även om fötterna är som isbitar.

Tillsammans.

Kanske är vi lite enstöringar, både morfar och jag. Men vi njuter också av att vara tillsammans.

Jag var trött igår, så outsägligt trött. Satt på kontoret och fick kämpa för att hålla ögonen öppna och hjärnan något så när närvarande. Utanför fönstret tornade sig enorma, svarta moln upp. Det var lite mycket som skulle göras. Det sista jag var sugen på var att cykla hem: gamla Stockholmsvägen, pissregn, kläder som inte torkat sedan morgonens pass (och dessutom luktade sådär halvmysigt).

Men jag hade bestämt med Angelica. Så det var bara att hoppa upp på cykeln, tänka "snart blir kläderna varma och då blir det lite som en våtdräkt och det är ju mysigt". Och möta Angelica vid rondellen.

Där någonstans ändrades allt. det regnade visserligen, och det var ovanligt mycket trafik på vägen. Och det kom en störtskur så det blev sjöar på vägen och vattnet stänkte upp på ryggen och gjorde baken dyngsur. Men vad roligt det var att cykla. Tillsammans.

Just det: tillsammans. Tillsammans, med sällskap, inte ensam.

Jag tränar gärna ensam. Det är enkelt, jag får hålla mitt tempo. Jag får trycka på när jag vill. Jag kan öka eller minska min runda precis som jag vill. Jag kan låta tankarna fara iväg. Jag kan snora hur mycket jag vill. Men ändå så är det ju så att nästan alla de pass jag gör tillsammans med andra blir väldigt bra pass.

Förmiddag i Lillsjön

Det är molnigt och lugnt, bara en lätt krusning på Lillsjön. Vattnet är nästan svart. En nästan magisk känsla. Jag vet inte var alla andra är, eller vad de gör. Tittar på TV kanske. Och några cyklar visst runt Vättern idag. Men jag simmar fram och tillbaka i sjön. Springer upp och ner på stranden. Och känner mig fri.

surbulle-regn

Idag är det surbulle-regn. Ett sånt där regn som är mängder med små, fina, lätta droppar som letar sig in precis över allt. Jag älskar att springa i surbulle-regn. Det är så friskt.

Springer några backintervaller i den branta långa backen. Blir trött i benen. Flåsar hejdlöst.

Det skulle vara en dag när jag skulle ta det lugnt, komma till ro, finna mig själv efter flera veckor med hårt arbete och mycket att göra. Ja, ni vet, man känner sig som en blaskig gammal disktrasa som börjat bli grå och lukta sunk. Man tänker: jag behöver en dag i mitt eget tempo. Jag ska vila, komma ikapp. Få färg och lite spänst i tankarna igen.

Jag har då aldrig lyckats, mina lugna dagar urartar när hjärnan sätter igång. Det brukar den göra sådär vid fem-tiden på morgonen. Så nu sitter jag här, med stress i magen och ännu fler tankar som vill bli tänkta, ännu mer idéer att ta tag i, ännu fler drömmar om lopp, projekt, träning.

Men jag fick i alla fall några sköna backintervaller sprungna.