Springer några backintervaller i den branta långa backen. Blir trött i benen. Flåsar hejdlöst.
Det skulle vara en dag när jag skulle ta det lugnt, komma till ro, finna mig själv efter flera veckor med hårt arbete och mycket att göra. Ja, ni vet, man känner sig som en blaskig gammal disktrasa som börjat bli grå och lukta sunk. Man tänker: jag behöver en dag i mitt eget tempo. Jag ska vila, komma ikapp. Få färg och lite spänst i tankarna igen.
Jag har då aldrig lyckats, mina lugna dagar urartar när hjärnan sätter igång. Det brukar den göra sådär vid fem-tiden på morgonen. Så nu sitter jag här, med stress i magen och ännu fler tankar som vill bli tänkta, ännu mer idéer att ta tag i, ännu fler drömmar om lopp, projekt, träning.
Men jag fick i alla fall några sköna backintervaller sprungna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar