Hej Livet, det var länge sen!

Luftkonditioneringen i hörsalen har slutat fungera. Svetten rinner ner för ryggen. Jag bara kör. Det går bra. Kommer av mig lite, men lyckas förvandla det till en konstpaus. Jag gillar att vara i rampljuset på scenen. Skratt, publiken nickar. Slutpresentationen sitter där den ska.

Efteråt rinner allt av. Jag blir yr och matt i kroppen. Jag och mina fem projektkollegor har jobbat stenhårt för det här de senaste veckorna, samtidigt som jag försökt sköta mitt vanlig jobb med vänsterhanden bredvid.

Det har blivit maximalt med jobb, inte så mycket sovet, och minimalt med träning. Jag gillar mitt jobb, men jag vill inte dela alla dygnets vakna timmar med det. De få träningspass jag lyckats få till har varit av jogg-karaktär, mer för att rensa hjärnan än för att träna kroppen. Notering till mig själv: glöm aldrig balansen mellan jobbet och livet.

Men nu har jag klivit av scenen och känner jag hur jag börjar återvända till livet. Det är inte en sekund för tidigt. För i morgon ska jag springa Jättelångt.