Jättelångt när det är jättevarmt

En blodblåsa på höger fot, skarpa solbrännelinjer efter strumporna. Glass och jordgubbar i magen. Och ben som det kryper i. Idag, mina vänner, har jag sprungit Jättelångt. Jättelångt är dryga 68 km (min GPS mätte 69,4).

Jättelångt är jättevackert och har jättebra funktionärer. Jättelångt är helt enkelt Jättebra.

Dagen började jättetidigt. Klockan 05:00 ringde min klocka. På grund av senaste veckans hårda jobb hade jag inte hunnit förbereda mig ett enda dugg.

I Grisslehamns fiskeläge hänger nummerlapparna på en tvättlina och funktionärerna mötte med stort leende. Jag ska inte tävla idag. Jag ska ta det lugnt och orka träna i morgon igen. Spanar ändå in de andra tjejerna i startfältet. Många ser mycket starka och erfarna ut. En väldigt "politikersk" lokalpolitiker startar fältet på omkring 70 löpare. Resan har börjat.

Det känns lite tungt första kilometerna, men jag försöker hitta ett stadigt tempo. Efter ett par km springer jag ikapp en kille och en tjej och bestämmer mig för att haka på dem. Efter en stund ansluter en kille till. Grabbarna springer före, jag och tjejen tuggar på bakom. Vi har samma inställning: njuta av dagen och ha krafter kvar i mål.

Just det verkar vara det vinnande konceptet idag. Banan följer Roslagsleden mellan Grisslehamn och Norrtälje, och ibland är det lätt hänt att man missar en markering, men jag och min kompis tar det metodiskt och springer hela tiden rätt. Grabbarna i vår lilla klunga drar iväg. Av en funktionär får vi höra att vi är andra och tredje tjej vid ungefär 27 km. Va??? Det borde vara minst tre tjejer framför oss.

Då bestämmer vi oss för att om vi kommer till målet samtidigt så ska vi gå i mål samtidigt.

Vid 30 km är det riktigt, riktigt varmt. Springer på en asfaltsväg där solen steker och luften står stilla. Kommer ikapp tjejen som är framför oss. Hon har fått problem, troligen med värmen. Vi gnetar på. Oftast ganska tysta, men lite då och då en kommentar. Det är skönt att springa bredvid min nyfunna kompis.

Halvvägs in i loppet springer vi ifrån den andra tjejen. Vi springer ikapp grabbarna som vi haft sällskap med tidigare. Lämnar dom bakom oss. Vid 45 km presenterar vi oss för varandra. Min vän heter Sandra.

Jag säger till Sandra: "Åh, vad jag önskar att min pappa som är sjuk var frisk och stod och mötte mig i Norrtälje". Han skulle ha kommit, men var krasslig och sa igår att han tyvärr inte skulle komma.

Vi kommer till Norrtälje tillsammans. Vi springer över mållinjen tillsammans. Varför skulle vi inte göra det, efter att ha hållit ihop i sju timmar och stekhet värme. Jag har inte tagit ut mig max på något sätt. Har mycket krafter kvar, även om benen förstås är stela. Jättelångt är ju ändå jättelångt. Vi har vunnit! Och där står min pappa!!!

Vår tid i mål blir ungefär 07:05. Herr-segraren sprang in på 6:44. Vi är alltså bara 5% långsammare än han! Det är jag stolt över. Det verkar som att vår taktik att hålla ett lugnt och jämt tempo. Många har fått stryk i värmen, det sägs ha varit en bit över 30 grader på vissa delar. Jag är förvånad att jag klarade mig så bra. Jag som är en riktig klenis när det gäller värme.

Åter igen, jättetack till Jättelångt-gänget! Ni har varit underbara idag. Jag kommer tillbaka nästa år.