Manligt och kvinnligt i spåret

Det är skillnad på manlig löpning och kvinnlig. Jag vet, för jag har studerat, noterat, analyserat. Och med de sista bevisen på plats efter helgens ultramarathon kan jag förklara.

Det handlar inte om löpsteg eller prestation. Inte om sträckor eller hastigheter. Det handlar om snack och förhållningssätt.

Manliga löpare pratar mycket. När de springer och när de inte springer. Det handlar om lopp de varit med i och inte varit med i. De kan alla detaljer: exakta sträckan, höjdmetrarna som avverkas i olika lopp, vem som vunnit, vem som varit med. För att inte tala om kilometertider. Män har en slavisk plan, följer klockan, och pratar om det. Ledordet för manliga löpare verkar vara "jag pratar alltså är jag löpare".

Kvinnliga löpare pratar betydligt mindre. Det beror inte (alltid) på att de springer så fort att de inte kan prata. Det är bara det att det inte finns så mycket att säga. Kvinnliga löpare springer på känsla, och pratar om känslor. Eller ormar. För ormar framkallar starka känslor. Fråga en kvinnlig löpare om vilka tider hon sprungit olika lopp på, och hon behöver gå tillbaka till sin träningsdagbok för att kolla. "Jag känner, alltså är jag löpare".

Ingen kioskvältare, men det kan bli intressant när de två olika löpartyperna möts. Den ena upplever skavsår i öronen, den andra upplever noll respons.

Förövrigt så har jag varit utanför min komfortzon idag igen, och gnott fram och tillbaka i bassängen tills armarna värkte. Goda nyheter: det var inte riktigt lika obekvämt idag.