Träffar en god vän över en frukost på stan. Vi har inte setts på ett tag, och det är så skönt att få sitta ner en stund och prata. Kanske inte om så stora och viktiga saker. Ibland pratar vi om stora och viktiga saker, och löser problem. Men inte idag. Bara att få känna mig lite hemma. Hemma i min gamla hemstad. Och hemma hos en person som känt mig i flera år.
Min vän inspirerar mig alltid till att börja tänka, och när jag senare hoppar in i bilen för att ensam åka mot Borås är det nästan olidligt. Jag håller på att spricka.
"Visst gör det ont när knoppar brister..." skriver Karin Boye. Jag är ingen knopp och jag brister inte. Men det gör nästan ont av alla tankar och möjligheter.
Nu sitter jag på ett hotellrum i Borås. Det gör inte ont längre. För jag har fått öva löpteknik och simma, och då lugnar sig min hjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar