14 minuter

Omsorgsfull knytning av skosnörena hjälpte inte ett dugg. Foto: David Dahlin

Jag kan inte gå idag. Det är ingen påtaglig stelhet i benen som gör det. Det är den förbannade blåsan under foten. Kanske 8 centimeter i diameter. På så gott som halva foten har skinnet lossnat. Ja, det räcker nu.

Jag ringer till min syster Veterinären. Hon ger råd: låt skinnfliken sitta kvar och täcka över. Håll luftigt när du kan. Och sätt om något när du inte kan ha det luftigt. Håll rent genom att skölja med vatten. Så kommer det nog vara bra om ett par dagar.

Ingen mirakelsalva, inga spännande bandage. Inte en lite tvål som kan svida i såret. Känner mig lite snuvad på konfekten. Som när jag var liten och hade slagit mig och inte fick något plåster. För det blödde ju inte.

Jag ringer till min mamma och småpratar lite. Nämner att jag kapade 14 minuter på min maratid. Tänker högt och säger: "tänk om jag skulle sätta som mål att ta 14 minuter till nästa år".
"Det klarar du aldrig" säger hon. Sen tror jag att hon kommer på vad hon har sagt. Det finns ett säkert sätt att få mig att göra något, och det är just genom att säga så. Hon tänkte sig inte riktigt för, och i mitt huvud har det börjat gro en tanke.

En snabb överslagsräkning. Jag höll ungefär 4:50-tempo genom maran. Jag tror att jag har hållit det tempot på ungefär tre löppass det senaste året: två intervallpass och en duathlon-tävling. Alla andra pass har jag sprungit långsammare, har inte ritkigt fått igång tempot efter problemen med magen. Det kan bara inte vara omöjligt att kapa 14 minuter om jag börjar träna lite. Ja ni, den som lever får se...