Som om

Utanför simhallen i Västertorp sitter en rad stenfigurer och väntar. De är trevliga och jag får lust att prata med dem när jag går ut från simhallen och möter morgonsolen. Jag tycker att människor i simhallar ofta är ganska instängda i sig själva. Inte särskilt glada i att prata med de andra. Inte så glada i att dela bana med andra. Kanske är det kloret som gör det. Eller att vi är nästan nakna. Eller att hälften av de som badar har fått ta av sig sina glasögon och inte ser något. Eller något annat.

Men idag var det en man som började småprata med mig vid bassängkanten. Det gjorde mig glad.

När jag gick ut ur simhallen i morse tänkte jag på min frisyr. Den blir alltid lite speciell efter ett pass i poolen. Särskilt eftersom jag oftast glömmer att ta med hårborsten. Jag är nyklippt, bara ett par dagar gammalt. Frisören fönade och fönade. Och frågade mig:

"Brukar du föna håret"

"Ehhh, njaee... nej inte direkt" krystar jag fram. Jag äger inte ens en hårfön. Men det säger jag inte. Istället säger jag

"Men jag skulle gärna vilja lära mig..." Som om!? Var kom det där påståendet ifrån? Det finns ju många andra saker som jag hellre skulle vilja lära mig. Som att vränga av ett racerdäck från fälgen med bara fingrarna. Eller voltvändning. Eller att rikta ett cykelhjul snabbt och effektivt.

Men frisören ser i alla fall glad ut.