En runda i Stockholm

Jag har svårt att sitta stilla. Det pirrar i benen. Och det gör ont i skavsåren på fötterna. Mina ben har sprungit i drygt 42 kilometer idag.

Vaknade med brutal huvudvärk i morse. Det har varit en alldeles för stressig vecka på jobbet och kroppen och huvudet har inte hängt med. Jag hade ingen lust att springa. Äta gröt. Äta ägg. Vända tankarna. Och i tunnelbanan på väg mot starten på Östermalms IP kom jag på att springa är ju det bästa jag vet.

Det är mycket folk i startfållan. En man förklarar för en annan som försöker avancera framåt att "du tjänar kanske en sekund på att starta längre fram". Jag ser att han har ett armband med km-tider för 4:15 och blir lite irriterad. Det är inte alla människorna i startfållan som är problemet. Det är att de tänker springa mycket långsammare än jag (och förmodligen även han som ville framåt).

Starten går. Jag rullar på, kryssar mig fram i flocken. Det går bra. Ligger strax under 5-minuterstempo. Dagens strategi är att springa på, att det ska vara lite jobbigt. Jag vill känna att jag har ett driv i steget så långt som möjligt in i loppet.

Lite irriterande, men GPS-klockas km-markeringar stämmer inte med de på banan, avvikelsen blir dessutom större och större hela tiden. Tänker att det är tur att jag är en sån person som springer mer på känslan i kroppen än på klockan. Annars hade det kunnat bli stressigt.

Istället blir det lite stressigt vid 11 km ungefär. Då känner jag en brutal blåsa som är på gång under högra foten. Anstränger mig för att inte tänka på den, och får fortsätta anstränga mig resten av loppet.

Springer halvmaran på 1.40. Det känns lite tyngre nu, men jag jobbar med frekvensen på benen. Och bestämmer mig för att "koma-springa" mellan 25 och 35 km. Finns det krafter kvar då ska jag öka igen. Vid 32 km spricker blåsan i ett stor blött inferno. Jag pratar lite med mig själv och berättar att det inte finns något att oroa sig för. Nödutgångarna håll stängda tills jag är på Stadion. Vid 40 km pajjar magen.

Med stela ben och en mage i uppror tar jag mig över mållinjen. GPS-klockan säger att jag har sprungit 42,9 km. Märkligt det där med sateliter, trodde det funkade bättre. Det är skönt att vara i mål, men det har varit ett härligt mål. Min löpar-känsla var med mig idag, och till och med 40 km har jag hållit 4:50+/-8 sekunder i snitt på alla 5-kilometrar (det där blev löpar-nördigt...). Och jag längtar till nästa lopp!