Corerekord?

Idag: totalt 120 minuter core. Allt för att öva på passet. En gång på morgonen, två gånger till lunch och en gång på kvällen. Tro det eller ej, men magen sitter fortfarande kvar. Och jag börjar bli grymt laddad inför premiären i morgon.

Det låter helt knäppt. 120 minuter core. Det är längre tid än cykelpasset jag fick ihop idag: 103 minuter cykel blev det. Körde på underbara, dimmiga, böljande asfaltsvägar, och ansträngde mig för att köra lite högre tempo än vanligt. Var femte minut gjorde jag även en 60 s extra fartökning. Ett utmärkt sätt att göra de ensamma timmarna lite mindre långsamma!

Spinningstilar

Jag hade tänkt mig en tidig cykeltur i morse, men när jag vaknade och drog upp persiennerna öste regnet ner. Jag skyller på att min mtb är utlånad, och racerna fortfarande är hyffsat ren, och beslutade mig för att skjuta cykelturen tills det blir uppehåll. Istället ett trippel-pass på feelgood med crosstrainer, spinning och core.

På måndag är det premiär för mig som core-instruktör. Första gången jag kommer att köra ett förkorreograferat pass. Det känns läskigt, eftersom jag oftast brukar "improvisera" i mina pass, beroende på vilka jag har framför mig i salen. Jag är ganska ovan att slaviskt följa ett program. Mitt mål är att alla ska vara lyckliga och trötta efter ett pass med mig, och sugna på att komma tillbaka (så fot träningsvärken givit med sig :)

Det finns många instruktörsstilar. Några exempel från spinningsalen...
- "Mind-Mannen" som pratar om tankar och kraft. Monoton musik och mycket fokus på tankarna.
- "Senare-Stina" som gång på gång påminner om vad som kommer senare. Om tre minuter är det fartökning, om 14 minuter är det återhämtning, om 7 minuter...
- "Musik-Maja" som har passet perfekt timat till musiken och som cyklar genom spinningpasset med ett stort leende (hur orkar hon?)
- "Kom-igen-nu-Kalle" som inte verkar upptäcka att passet är för tufft och att deltagarna antingen hänger utmattade över styret eller ägnar sig åt att dricka vatten (bra ursäkt för att få en paus...)
- .... (kom med förslag!!! Hur är just din spinninginstruktör???)

Men grejjen är att de flesta stilar funkar. Man blir trött i spinningsalen. I alla fall så länge man vrider motståndsratten åt höger :)

75 min i en källare

En varm och solig hösteftermiddag. Jag hade kunnat göra vad som helst för att få spänna på mig cykelskorna och hjälmen för att köra intervaller med Hymer. Men idag hade jag cykel-pass på, premiär för höstschemat. Bara att spänna på sig cykelskorna och halka ner i källarlokalen (förvisso med fina fototapeter med berg på. Men ändå. Känslan blir aldrig den samma).

Nu blev det ju bra i alla fall. Förstås. Det blir det alltid. Jag laddade med att köra 30-mnuterspasset före mitt pass. Och så då 75. För att avsluta med core-programmet som jag håller på att lära mig.

Angående coren är inte mitt stora problem att göra övningarna. Det värsta är att man ska göra det i takt till musiken och dessutom byta övning på rätt ställe :) Troligtvis kommer det att bli lite imroviserat när det är premiär nästa måndag.

stenskräck

Igår var jag ute och cyklade MTB tillsammans med Cyklisten. Lika kul som förra veckan! Lagom lätta stigar, lite grusvägar, lite asfalt. Även om jag skäms lite för min klantighet och ringrostighet på första stigen. Ibland känner jag mig "bakom", inte så alert när jag ska ut i skogen. Då bara går det inte. Känslan är som ett stort paket rädsla tillsammans med ett par ben som överkokta spagetti.

Sedan gick det lite bättre, och jag hittade modet någonstans.

Vi for över stigar med lite småstenar, mitt största problem var att så fort jag körde lite snabbare så skakade det så mycket att jag inte såg stenarna och stigen framför mig. Jag frågade Cyklisten hur han hanterade det problemet. Han cyklar ju ändå mycket snabbar än jag så det borde vara värre för honom.
"Va??? Det har jag nog aldrig märkt. Kanske spänner jag inte överkroppen så mycket..."

Aha! Nästa gång tänkte jag verkligen på det. Och visst! Plötsligt gick det mycket bättre att urskilja stenarna. Man lär så länge man lever :)

Håller tummarna för att jag inte var för långsam, så jag får följa med ut igen!

Till sist: Glad att jag inte såg ormen vi körde förbi igår (vet att det inte passar med min image i övrigt - jag är en tuff tjej - men jag är livrädd för ormar). Och idag är det premiär för mitt 75-min cykel-pass. Ser fram emot det!

Roxen Runt

Trampade Roxen Runt tillsammans med Supportern idag. Mitt första motionslopp på racern (förutom en Vätternrunda och en Tjejvättern). Och en riktigt kul dag!

Vi möttes i stan, Supportern och jag, och trampade i långsam mak ut till nummerlappsutdelningen i Tallboda. Där möttes vi av många fräcka cyklar, glada arrangörer och en lång toa-kö. Livet innan start på en landsvägs-cykeltävling var en ny erfarenhet för mig.

1) När vi står där i kön är det en herre som glatt deklarerar att han har startat en egen kö...

2) Samme man förklarar även att man måste ha nummerlappen fastsatt på fickan på cykeltröjan. Annars är man inte proffsig.

3) Det finns saker som man inte vill se. Som karln som frenetiskt smörjer sina cykelbyxor med vaselin. Har nog aldrig sett någon som gjort det med sådan inlevelse. Tur att det inte var andra saker han smorde...

4) Nä. En kulmage blir inte mindre i tight cykeltröja. Inte ens om cykeln väger 2 gh mindre.

Nåväl, vi får lära oss att det här med startgrupper inte är så viktigt, så vi ställer oss i första. Starten går, och vi kör i en stor klunga efter en motorcykel. Jag tittar mig omkring. Ser enorma vader. Några som jag känner igen. Och undrar vad tusan jag har med de här grabbarna att göra. Nåja, det är väl bara att hänga i så länge det går. Motorcykeln släpper oss, och tempot går upp. Jag hänger med fram till den första längre backen. Där är det som att mina ben inte funkar längre.

Vi blir en liten klunga på fyra som kör tillsammans några mil innan vi blir upphunna av ett lite större gäng. Det blir ett ganska lagom tempo runt Roxen. Bränner i benen uppförsbackarna, men jag har det ganska behagligt på platten.

Målet kommer lite plötsligt, så det blev inte tillfälle för någon spurt. Jag blev första dam i mål. Varmkorv, plakett, och eftersnack. En mycket lyckad förmiddag.

Till sist:
* Supportern hade troligtvis den billigaste cykeln i klungan. Jag förmodligen den näst billigaste. Men vi hade ganska starka ben.

* Jag måste verkligen ta tag i min backträning och explosivitet på cykeln.

* Det är förbannat kul att cykla!

Så enkelt kan du tjäna pengar - på ditt barns idrottande

Tänker föräldrar verkligen så? Att barnens idrottande kan vara en investering? I ett par artiklar i DN framställs möjligheterna. Här kan vi även hitta en lista över i vilka idrotter vinst-chanserna är störst. Bland annat kan man räkna ut att det ungefär 3 gånger så stor chans att kunna leva på sitt fotbollsspelande som att kunna leva på tennis. Bandy ligger ytterligare lite bättre till, chansen är 0.0006 mot 0.0004 för fotboll. Friidrott kommer långt, långt efter. Undrar var multisport hamnar?

Jag undar även var glädjen, talangen och njutningen tog vägen? Jag tror faktiskt att dom flesta (utom möjligen Stefan Holm (kommentar under OS: "Jag hoppar för att vinna. Så kul är inte höjdhopp")) väljer idrott efter vad som är kul?

Present

I morse hade jag tid hos Sjukgymnasten. Med darrande ben gick jag ini hans mottagningsrum och slog mig ner. Jag fick goda besked: nu är det dags att börja upptrappningen av löpningen. Eller löpning och löpning. Första veckorna rör det sig om några minuters jogging uppblandat med gång. Men ändå, jag ska få springa igen!!!

Känner mig som när jag var liten och precis har fått sommarlov, fullt av möjligheter och löften. Eller som liten och dagen före julafton julafton. Fylld av förväntan och spänning. Som om jag har fått en present av Sjukgymnasten.


I morgon börjar det. Längtar. Kommer nog att ha lite svårt att sova i natt.