Prylarna. Maten. Kroppen. III (Packar igen.)

Rosa Kanoten packar igen! På lördag bär det av till Norge för skidåkning och topp-bestigningar. Skidorna är nyvallade, stegjärnen är inställda (tur att vi har ett verkstadsrum med ett stadigt skruvstäd), och kläderna som ska med har börjat landa i små högar på golvet.

Packning är en blandning av ångest, panik, glädje, förvirring, svett, ångest, längtan, drömmar och ångest.

Den här gången s k a runekakorna med. Den här gången s k a de formgjutna sulorna till pjäxorna med. Och jag s k a ta med kameran i sin nya vattentäta väska.

Den här resan blir det inte pulka-dragning. Det borde betyda att jag får ha med mig mina tre (3) liggunderlag, precis som förra gången. Och att jag kanske kan smyga med mig löparskorna... :)

Helgen som gått.

Helgens träning:
fredag - landsvägscykling i lungt tempo.
lördag fm - teknikträning på mtb:n i Vidingsjöskogen.
lördag em - klättring inomhus.
söndag fm - långdistans löpning.
söndag em - två timmar spinningpass.

Nu mår jag som jag förtjänar: lycklig, trött, lätt illamående, pirrar i benen, ont i hälen.

Helgens diagnos:
Hälsporre. Plantar fasciit. Jag har länge haft ont i hälen, men bestämt avvisat alla som försökt diagnosticera det till hälsporre. Nu kan jag inte blunda längre. När två personer på samma dag (som båda är kloka och kunniga) ställer den diagnosen så är det nog dags att ta till sig.

Helgens förvandling:
De stora stenarna på spåret i Vidingsjö som plötsligt blev små... Jag kom till en insikt när jag cyklade i lördags. Första halva varvet stirrade jag mig blind på de enorma stenarna på stigen. Och fastnade på varenda en. Ramlade. Fastande. Ramlade. Men så kom jag på: titta där du ska cykla istället, Anna. Och plötsligt försvann nästan stenarna från vägen!

Helgens längtan:
Berg.
Och Stockholm Marathon.

Helgens "jag skulle kanske...":
Södermanlands Ultramarathon. 10 oktober.

Driften

Mellan tio och femton träningstimmar i veckan. Blåa naglar, ingen känsel i tårna. Ständigt tvättande av träningskläder. Ständigt släpande på tunga väskor med tre par skor (löpning, cykling, klättring). Ömma ben. Mjölksyra. Skoskav. Kalla fötter. Såriga läppar. Missade fester.

På senaste tiden har jag funderat över vad det är som driver mig.

För det första. Det är ju så fruktansvärt roligt att träna! Att vara ute, att känna styrkan i kroppen. Att orka. Att flåsa. Att knappt kunna andas. Jag har kul tillsammans med mina träningskompisar. Och kul när jag är ensam.

För det andra. Det var dom här endorfinerna. Jag är beroende.

Men det finns mer. Det finns långsiktiga mål. När jag började var det tävling som drev mig. Att klara utmaningarna på tävling så bra som möjligt. Att få stå med nummerlappen på bröstet på startlinjen. Att springa, cykla, paddla, åka skidor. Vätskekontroll. Spänning. Kämpa mot de andra. Total utmattning. Mållinje. Prispall.

Starten på Stockholm Adventure Race (SWAR) 2007.

Även om jag alltid har tävlat mot mig själv i första hand, så är det ju inte oväsentligt vad motståndarna lyckas med. Mitt mål har varit att göra mitt bästa vid varje tillfälle. Men det är klart, glädjen var större om mitt bästa var bättre än det som motståndarna presterade. Och om jag inte lyckades göra mitt bästa så var det alltid en tröst att åtminstone vara bättre än andra.

Efter målgång i Långa Billingeracet 2008. Lera precis överallt.

På sista tiden har jag märkt att jag tänker annorlunda. Det som driver är inte längre tävlingen. Det som driver är prestationen och äventyren. Berget att klättra upp på , vägen att cykla, sträckan att springa. Äventyr och utmaningar. Att få uppleva. Andra mål ställer andra krav. Tävlingen är fortfarande i första hand mot mig själv, men jag hittar på startlinjen och mållinjen själv. Och eftersom det inte finns några andra tävlande så kan jag inte trösta mig med att slå andra. Det är helt enkelt fullt ös från början till slut som gäller.

Andra drifter: Storsylens topp 2009

Yosemite 2005. Half Dome sedd från toppen av Cloud's Rest.

Cykling

Jag har bestämt mig: i morgon blir det mtb-cykling. Många långa tankar som till slut ledde fram till följande slutledningskedja.

Ett av mina mål i år är långloppscupen på mtb. Min svaghet i mtb-tävlingarna är just den tekniska cyklingen. Då är det inte helt förnuftigt att ägna lördagen åt att träna (tävla) landsvägscykling.

Dagens träning:
Taggad av tisdagens nederlag på löpintervallerna så har jag bestämt mig för att här ska det bli intervallträning. Sprang 22 minuter i pulkabacken i Vallamassivet. Uppför backen, 30 meter på platten (de meterna är galet jobbiga) och så ner igen.

På kvällen ut med racern en runda tillsammans med glada Lisa. Åh! Fantastiskt. Började nästan ifrågasätta mitt val för morgondagen. Underbart med backar och mjölksyra i benen (lugnt pass, men jag kan bara inte låta bli att gasa i uppförsbackarna). Underbart med utförlöpor och fartkänsla.

fredagslycka
Lisa på finaste cykeln

Landsväg eller skog?

Våren! Full av möjligheter.

Vara eller icke vara.
Pest eller kolera, fast tvärt om.
På lördag: ska jag vara med i ett linjelopp på landsvägscykeln. Eller ska jag ta mtb:n på en långtur? Kval.
Dividerande.
Övervägande.
Beslutsångest.

I - l a n d s p r o b l e m.

Säsongspremiär II

Helgens säsongspremiär II: utomhusklättring i Ågelsjön utanför Norrköping. Längtar efter mer!

Lördagsfrukost

Lördag morgon. Klarblå himmel. Varm vårluft. Tidningen hämtad från brevlådan. Det är en sån där dag när frukosten är extra bra. Gör en smoothie. Ogillar verkligen ljudet från mixern, men idag är det en så bra dag att jag bestämmer mig för att stå ut. Och jag tackar en högre makt för det: när jag sätter mig vid köksbordet och tar första slurken smakar den ljuvligt. Här är receptet.

Frukostsmoothie.
2,5 dl maturell yoghurt
1 banan
1 dl frysta björnbär
1/2 msk vetegroddar
1/2 msk sesamfrön
1/2 msk havrekli

Mixa och häll upp i ett stort glas.