Jag kan inte riktigt få Styrkepröven ur huvudet. Och medan jag tänker på hur det skulle kännas att cykla 54 mil bakar jag bullar:
50 g jäst
75 g smör eller 1 dl kesella
4 dl mjölk (37 grader C)
1 tsk salt
4 dl grovt rivna morötter
6 dl rågsikt
2 dl grahamsmjöl
5 dl vetemjöl special (gärna fullkorn)
1 dl linfrön
Rör ut jästen i mjölken och rör så att jästen löser sig. Blanda resten av ingredienserna till en smidig deg och knåda ca 10 minuter. Jäs under bakduk i 30 minuter. Baka ut till ca 16 bullar och jäs ytterligare 30 minuter.
Grädda ca 10-12 minuter (tills brödet nått temperaturen 96 grader C). Ät och njut!
torsdag 9 september 2010
tisdag 7 september 2010
En utmanande tanke
Möter min kollega Norrmannen i korridoren. Jag berättar att jag tänkte cykla till och från jobbet onsdag och torsdag. Hoppas på att få sällskap. Tål att tänkas på, säger han och ler.
Och så svarar han med en utmanande tanke: Styrkepröven 2011. Det är en 540 km lång cykeltävling. Och att klara av det på under 18 timmar. Tål att tänkas på, säger jag och ler.
Och så svarar han med en utmanande tanke: Styrkepröven 2011. Det är en 540 km lång cykeltävling. Och att klara av det på under 18 timmar. Tål att tänkas på, säger jag och ler.
På näthinnan
Jag njuter fortfarande av känslan från helgens besök i Nissedal och Årjäng. En så brutalt annorlunda värld än den här hemma.
Jag är lycklig och på väg uppför. Via Lara löpande. Bra som bra sex.
Jag är lycklig och på väg uppför. Via Lara löpande. Bra som bra sex.
söndag 5 september 2010
Och sportbilen bromsade...
Jobbet är roligt. Jag engagerar mig, tänker, antar utmaningar. Det går undan. Och plötsligt känns livet som en sportbil som dundrar fram i hundrafyrtio. Och jag hänger efter i bogserlinan. Provar att stryka allt ur kalendern ett par dagar förra veckan för att hinna ikapp, men jag fortsätter att vakna mitt i natten och inser att jag drömt om jobbet. Igen.
Men i torsdags packade jag in mig tillsammans med klätterprylarna och tältet och for västerut. Hämtade upp Moa i Arvika, och for vidare till Nissedal i Telemark. Efter tio timmars bilresa ramlar vi ut i en kolsvart skog. Får upp tältet och somnar ovaggade.
Jag vaknar morgonen därpå, kikar ut ur tältet. Och: wow! En jättestor granitklump tornar upp sig bakom tallarna. 400-500 meter hög och kanske dubbelt så bred. Det spritter i benen och jag får gåshud på armarna. Struntar i de mörka molnen som börjat hopas runt klippan. Och vi ger oss av till "Mot Sola", Moa och jag.
Det går fint, det är underbar klättring, långa härliga replängder. Tills vi kommer till standplatsen precis under krux-repan. Jag sitter där och känner regnstänken. Ofrånkomligt. Blundar. Tänker att det går över. Det gör det inte. Efter ett ö-råd bestämmer vi oss för att fira av. Det trasslar lite sista replängden, och jag får repklättra upp 50 meter för att flytta knuten på repen ut ur en spricka. Men ett äventyr så gott som något.
Nästa morgon bestämmer vi oss för att gå Via Lara (4+) löpande. Det är en kosmisk dag. Klar, hög himmel. Sol. Lagom varmt. Och klättringen är underbar. Att klättra länge utan att stanna. Bara mata på. Det pirrar i magen. Det är lika bra som sex. Eller kanske ännu bättre. På toppen stannar vi och äter vår matsäck. Några norska farbröder som vi klättrat om kommer upp och sätter sig bredvid oss. Vi delar med oss av vår choklad. De bjuder på öl. Och livet är tokigt fint.
Efter ytterligare ett Ö-råd när vi kommit ner bestämmer vi oss för att riva tältet och utnyttja natten till att åka till Årjäng. På så sätt får vi en fin klätterdag på söndagen också, innan jag ska åka tillbaka hem.
I morse vaknade jag alltså vid en sjö utanför Årjäng. Tar ut liggunderlaget och sovsäcken. Värmer lite vatten och gör en kopp te. Virkar på en mössa. Tittar ut över den stilla sjön. Vi klättrar ett gäng kanon-fina leder, innan vi sätter oss i bilen och äter norskt bröd med mjukost och åker hemåt.
Nu sitter jag i min fåtölj och tänker att äntligen har sportbilen som drog mig fram genom livet lugnat sig. Jag har varit långt borta från alla "borde" under den här helgen. Och nu sitter jag här och dricker en kopp te och undviker att packa upp. För vad är väll några väskor i hallen mot tankar och drömmar och minnen om en fantastisk helg?
Men i torsdags packade jag in mig tillsammans med klätterprylarna och tältet och for västerut. Hämtade upp Moa i Arvika, och for vidare till Nissedal i Telemark. Efter tio timmars bilresa ramlar vi ut i en kolsvart skog. Får upp tältet och somnar ovaggade.
Jag vaknar morgonen därpå, kikar ut ur tältet. Och: wow! En jättestor granitklump tornar upp sig bakom tallarna. 400-500 meter hög och kanske dubbelt så bred. Det spritter i benen och jag får gåshud på armarna. Struntar i de mörka molnen som börjat hopas runt klippan. Och vi ger oss av till "Mot Sola", Moa och jag.
Det går fint, det är underbar klättring, långa härliga replängder. Tills vi kommer till standplatsen precis under krux-repan. Jag sitter där och känner regnstänken. Ofrånkomligt. Blundar. Tänker att det går över. Det gör det inte. Efter ett ö-råd bestämmer vi oss för att fira av. Det trasslar lite sista replängden, och jag får repklättra upp 50 meter för att flytta knuten på repen ut ur en spricka. Men ett äventyr så gott som något.
Nästa morgon bestämmer vi oss för att gå Via Lara (4+) löpande. Det är en kosmisk dag. Klar, hög himmel. Sol. Lagom varmt. Och klättringen är underbar. Att klättra länge utan att stanna. Bara mata på. Det pirrar i magen. Det är lika bra som sex. Eller kanske ännu bättre. På toppen stannar vi och äter vår matsäck. Några norska farbröder som vi klättrat om kommer upp och sätter sig bredvid oss. Vi delar med oss av vår choklad. De bjuder på öl. Och livet är tokigt fint.
Efter ytterligare ett Ö-råd när vi kommit ner bestämmer vi oss för att riva tältet och utnyttja natten till att åka till Årjäng. På så sätt får vi en fin klätterdag på söndagen också, innan jag ska åka tillbaka hem.
I morse vaknade jag alltså vid en sjö utanför Årjäng. Tar ut liggunderlaget och sovsäcken. Värmer lite vatten och gör en kopp te. Virkar på en mössa. Tittar ut över den stilla sjön. Vi klättrar ett gäng kanon-fina leder, innan vi sätter oss i bilen och äter norskt bröd med mjukost och åker hemåt.
Nu sitter jag i min fåtölj och tänker att äntligen har sportbilen som drog mig fram genom livet lugnat sig. Jag har varit långt borta från alla "borde" under den här helgen. Och nu sitter jag här och dricker en kopp te och undviker att packa upp. För vad är väll några väskor i hallen mot tankar och drömmar och minnen om en fantastisk helg?
söndag 29 augusti 2010
Premiärlejon
I morgon är det dubbelpremiär:
1) Måndagsspinningen på Gröndal startar igen. Har just slipat det sista på passet. Tusan vad det ska cyklas. Vi ses 18:30!
2) Jag ska gå på simskola. Äntligen ska jag få fart på crawlandet. På egen hand har jag lärt mig simma en kilometer eller så, men det går så erbarmligt långsamt. Nu ska det bli ändring på det. 20:00 står jag på bassängkanten, drar ner simglasögonen, och dyker i.
1) Måndagsspinningen på Gröndal startar igen. Har just slipat det sista på passet. Tusan vad det ska cyklas. Vi ses 18:30!
2) Jag ska gå på simskola. Äntligen ska jag få fart på crawlandet. På egen hand har jag lärt mig simma en kilometer eller så, men det går så erbarmligt långsamt. Nu ska det bli ändring på det. 20:00 står jag på bassängkanten, drar ner simglasögonen, och dyker i.
söndag 22 augusti 2010
Klipp ut och släng
Klipper 22 augusti 2010 ur almanackan slänger bort. Jag vill ha omstart på idag.
For till Klövberget med K för att klättra. Berget visade sig vara stort, ha utskjutande tak, och kännas ogästvänligt. Jag försökte verkligen ge det en chans, men det kömpade emot mig.
Man kommer till toppen och firar ner. Jag börjar med att tappa min kamera. Den må vara stöttålig, men den klarar inte 30 meters fall. Hittar den hängande i en buske nedanför. Totalkvaddad.
Första leden, en 4+ känns som att klättra 7+. Eller ja, klättringen är inte så svår. Inte alls svår. Men hjärnan är seg som kola. Jag säger till mig själv "jag kan klättra". Det går lite bättre. Jag kommer upp, försöker berömma mig själv, njuta. Men hjärnan är fortfarande seg som kola och tar inte emot.
K klättrar en 6:a. Jag ska följa. Kruxet går förbi ett överhängande tak. Jag faller av. Blir hängande i luften. Kommer inte tillbaka in till klippan. Dinglar. Och ser plötsligt hur den vassa klippkanten nöter repet. En stor toffs. Och där hänger jag. Tio meter upp. Till slut lyckas jag ropa till K att hon ska ta ner mig. Repet visar sig ha fått två skador på både mantel och kärna. Mina ben är lite gele-artade.
Gele i benen och kola i huvudet.
K klättrar en led till, jag följer. Kämpar med att känna mig som en klättrar. Försöker visualisera. Det går sådär. Men jag kommer upp. Och vi åker hem.
Och jag tänker att det blir bättre i morgon.
For till Klövberget med K för att klättra. Berget visade sig vara stort, ha utskjutande tak, och kännas ogästvänligt. Jag försökte verkligen ge det en chans, men det kömpade emot mig.
Man kommer till toppen och firar ner. Jag börjar med att tappa min kamera. Den må vara stöttålig, men den klarar inte 30 meters fall. Hittar den hängande i en buske nedanför. Totalkvaddad.
Första leden, en 4+ känns som att klättra 7+. Eller ja, klättringen är inte så svår. Inte alls svår. Men hjärnan är seg som kola. Jag säger till mig själv "jag kan klättra". Det går lite bättre. Jag kommer upp, försöker berömma mig själv, njuta. Men hjärnan är fortfarande seg som kola och tar inte emot.
K klättrar en 6:a. Jag ska följa. Kruxet går förbi ett överhängande tak. Jag faller av. Blir hängande i luften. Kommer inte tillbaka in till klippan. Dinglar. Och ser plötsligt hur den vassa klippkanten nöter repet. En stor toffs. Och där hänger jag. Tio meter upp. Till slut lyckas jag ropa till K att hon ska ta ner mig. Repet visar sig ha fått två skador på både mantel och kärna. Mina ben är lite gele-artade.
Gele i benen och kola i huvudet.
K klättrar en led till, jag följer. Kämpar med att känna mig som en klättrar. Försöker visualisera. Det går sådär. Men jag kommer upp. Och vi åker hem.
Och jag tänker att det blir bättre i morgon.
fredag 20 augusti 2010
Every day I say the way
Läser i boken "Thinking Body, Dancing Mind" av Chunliang al Huang och Jerry Lynch. Den handlar om hur man ska använda Tao, vägen, för att använda sin fulla potential i idrott, men också i jobbet och livet. Det är intressant. Författarna beskriver några verktyg, bland annat visualisering och affirmationer. Vi stannar en stund vid affirmationerna.
En affirmation är en positiv instruktion till dig själv, tex "Jag kan klättra Vårkåt". Affirmationer blir effektiva om man upprepar dem varje dag, flera gånger. Författarna föreslår att man skriver ner sina affirmationer på kort, och sätter upp dem där man ser dem flera gånger varje dag: på badrumsspegeln, sängbordet, i kalendern. Och varje gång man ser sin affirmation tar man några sekunder till att säga den högt och visualisera sig själv.
Formulera affirmationerna som att det som står på dem redan är uppfyllt, tex "jag kan" eller "jag är" snarare än "jag borde" eller "jag vill", det gör dem effektiva. Det kan låta som att man ska intala sig lögner om sig själv (self-deception). Men det är inte alls meningen. Meningen är att affirmationerna ska ge dig en riktning (self-direction).
För att riktigt få hjälp med affirmationerna föreslår författarna även en speciell affirmation: "Every day I say the way". Det låter lite amerikanskt. Men jag köper det ändå. Och skriver några lappar. Det kan ju inte skada?
En affirmation är en positiv instruktion till dig själv, tex "Jag kan klättra Vårkåt". Affirmationer blir effektiva om man upprepar dem varje dag, flera gånger. Författarna föreslår att man skriver ner sina affirmationer på kort, och sätter upp dem där man ser dem flera gånger varje dag: på badrumsspegeln, sängbordet, i kalendern. Och varje gång man ser sin affirmation tar man några sekunder till att säga den högt och visualisera sig själv.
Formulera affirmationerna som att det som står på dem redan är uppfyllt, tex "jag kan" eller "jag är" snarare än "jag borde" eller "jag vill", det gör dem effektiva. Det kan låta som att man ska intala sig lögner om sig själv (self-deception). Men det är inte alls meningen. Meningen är att affirmationerna ska ge dig en riktning (self-direction).
För att riktigt få hjälp med affirmationerna föreslår författarna även en speciell affirmation: "Every day I say the way". Det låter lite amerikanskt. Men jag köper det ändå. Och skriver några lappar. Det kan ju inte skada?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)