Och sportbilen bromsade...

Jobbet är roligt. Jag engagerar mig, tänker, antar utmaningar. Det går undan. Och plötsligt känns livet som en sportbil som dundrar fram i hundrafyrtio. Och jag hänger efter i bogserlinan. Provar att stryka allt ur kalendern ett par dagar förra veckan för att hinna ikapp, men jag fortsätter att vakna mitt i natten och inser att jag drömt om jobbet. Igen.

Men i torsdags packade jag in mig tillsammans med klätterprylarna och tältet och for västerut. Hämtade upp Moa i Arvika, och for vidare till Nissedal i Telemark. Efter tio timmars bilresa ramlar vi ut i en kolsvart skog. Får upp tältet och somnar ovaggade.

Jag vaknar morgonen därpå, kikar ut ur tältet. Och: wow! En jättestor granitklump tornar upp sig bakom tallarna. 400-500 meter hög och kanske dubbelt så bred. Det spritter i benen och jag får gåshud på armarna. Struntar i de mörka molnen som börjat hopas runt klippan. Och vi ger oss av till "Mot Sola", Moa och jag.

Det går fint, det är underbar klättring, långa härliga replängder. Tills vi kommer till standplatsen precis under krux-repan. Jag sitter där och känner regnstänken. Ofrånkomligt. Blundar. Tänker att det går över. Det gör det inte. Efter ett ö-råd bestämmer vi oss för att fira av. Det trasslar lite sista replängden, och jag får repklättra upp 50 meter för att flytta knuten på repen ut ur en spricka. Men ett äventyr så gott som något.

Nästa morgon bestämmer vi oss för att gå Via Lara (4+) löpande. Det är en kosmisk dag. Klar, hög himmel. Sol. Lagom varmt. Och klättringen är underbar. Att klättra länge utan att stanna. Bara mata på. Det pirrar i magen. Det är lika bra som sex. Eller kanske ännu bättre. På toppen stannar vi och äter vår matsäck. Några norska farbröder som vi klättrat om kommer upp och sätter sig bredvid oss. Vi delar med oss av vår choklad. De bjuder på öl. Och livet är tokigt fint.

Efter ytterligare ett Ö-råd när vi kommit ner bestämmer vi oss för att riva tältet och utnyttja natten till att åka till Årjäng. På så sätt får vi en fin klätterdag på söndagen också, innan jag ska åka tillbaka hem.

I morse vaknade jag alltså vid en sjö utanför Årjäng. Tar ut liggunderlaget och sovsäcken. Värmer lite vatten och gör en kopp te. Virkar på en mössa. Tittar ut över den stilla sjön. Vi klättrar ett gäng kanon-fina leder, innan vi sätter oss i bilen och äter norskt bröd med mjukost och åker hemåt.

Nu sitter jag i min fåtölj och tänker att äntligen har sportbilen som drog mig fram genom livet lugnat sig. Jag har varit långt borta från alla "borde" under den här helgen. Och nu sitter jag här och dricker en kopp te och undviker att packa upp. För vad är väll några väskor i hallen mot tankar och drömmar och minnen om en fantastisk helg?