En engångsupplevelse

Sommaren och hösten 2011 har jag varit med om något jag aldrig kommer att få uppleva igen. Jag har lärt mig att simma frisim. Förhoppningsvis kommer jag att lära mig andra saker i framtiden, men inte att simma.

Det kändes faktiskt stort att inse det i morse när jag nötte fram och tillbaka på snabbsimbanan i Västertorps simhall. Att lära sig saker är roligt och stort.

Igår simmade vi "simgolf". Det går ut på att man summerar antalet armtag och tiden i sekunder på femtio meter simning. Vi fick prova lite olika varianter och tekniker. Det som var mest slående för mig var att jag simmade långsammare när jag tog i allt jag kunde för att simma så fort som möjligt. En lugn rytm med långa armtag verkar vara det som driver mig snabbast framåt. Nu ska jag bara lära mig att simma snabbare på det sättet också - en av alla de saker som finns kvar för mig att lära i framtiden.

Inre dialog om hur kallt minus fem egentligen är

Minus fem.
Det är svinkallt.
Jag ska minsann ha både långkalsonger och vintertights.
Men hallå, Anna! Klenis!
Tidigare vintrar ha undertällströjan kompletterats med ett linne vid minus fem. Extra t-shirt först vid minus tio.

Jag tar på mig en extra t-shirt i alla fall. Jag är nog lite klen. Och så är det ju mörkt. Jag tar långkallingar under tightsen också. Men det skäms jag lite för.

Idag springer jag korta intervaller på löparbanan på Telefonplan. Jag blir förstås för varm. Straffet för att vara klen.

Jag börjar springa mina varv. Strålkastarna är släckta, men snart vänjer sig ögonen. Det kommer en person till till på löparbanorna vid Telefonplan. Han har med sig en kettle-bell, en kanske 5 kg tung vikt som han har släpat dit. Han springer två varv på banan och sen lägger han sig på det snöiga konstgräset och gör situps med vikten i famnen. Jag tycker det ser lite kallt ut om ryggen. Och fortsätter med min intervaller. Det är fullmåne och det är mysigt. Och nu känns minus fem som en ganska bra temperatur.

En knuten näve

Spinningsalen på Campushallen med Cykelmange. Cykelmange har ben av stål och kan cykla hur snabbt som helst hur länge som helst. Nu är det ett tre timmar långt distanspass på schemat. Efter två timmar har vi åkt på slingrande vägar på Mallorca och sätt Marcus Hellner dänga till Petter Northugg i Tour de Ski. Det börjar kännas lite gelé-artat i benen och en lite tanke om att det här är rätt jobbigt smyger sig fram.

Då, precis i rätt sekund, ställer sig Mange upp på cykeln. Knyter näven i luften. Jag gör som Mange. Fångar något starkt, en stark och positiv känsla, en bild av något bra. Jag blir stark, benen blir starka. För det är som Mange säger: ju mer ont det gör nu, desto bättre kommer det att kännas sedan. Ju jobbigare det är nu, desto lättar kommer det kännas nästa gång.

Tack Mange! Det här var kul.

Ett liv som guldfisk?

Julhelgen är nu formellt över. Vi kan återgå till rutinerna. Men jag vill slå ett slag för att vi bara återgår till de bra rutinerna. Som att simma kl sju på lördagmorgnar. Dåliga rutiner är inget att återgå till. Så. Mina vänner. Håll fast vid eventuella nyårslöften.

Okej, en sak knutet till simning. Jag blir väldigt uppblåst i magen och får lite magknip efter att jag simmat. Det kommer ca 30 minuter efter och är synnerligen obehagligt. Jag har försökt läsa på och studera, men inte hittat några svar. Hjälp!?!?!

Jag får ibland ont i magen av att springa också - löpmage. Magen skakas omkring och försöker jobba, men blodet går till musklerna istället och det som finns i magen rinner rakt igenom hela tarmpaketet. Man får vääääldigt bråttom på toaletten. Det är en sak. Det här med simningen är en annan sak. Jag vet bara inte vilken. Tips? Mina efterforskningar har lett mig till en chat-sida om guldfiskar. Men jag är helt säker på att jag inte är en guldfisk.

Recycling

Det är ny termin. Det betyder ny musik till klasserna. Det kan betyda ångest och sena nätter av förberedelser och beslutsvånda och "oj-det-blev-visst-inte-som-jag-tänkt-mig". Men det betyder också att det blir lite fräscht för ledar-öronen. Och för stammis-öronen.

I år kör jag med recycling. Inte så att det inte kommer vara ny musik nästa tisdagmorgon när vi ställer upp oss klockan sju i spinningsalen. Utan som i att jag bjuder på min låtlista från ett av höstens pass här.

Uppvärmning:
I'm sorry he's mine - Miss Li
Oh my God! - The Moniker (omväxlande stå och sitta)

Dansa, fastän- Säkert (platt, tempoökningar i refrängerna)
Living in America - The Sounds (stående, stora belastningsökningar i refr.)
Dance with Sombody - Mando Diao (stå, sitt i refr och öka tempo om det går)
Hush - Kula Shaker (platt, men med små belastningsökningar i refr.)
Something in your mouth - Nickleback (uppför, 6 belastningsökningar upp till max)
Jag är en vampyr - Markus Krunegård (platt, relativt hög intensitet genom hela låten, korta intensitetsökningar i 10 s var 30:e s)
Just another summer - Moneybrother (stå. I refr: öka motstånd, öka fart, sätt dig och öka ännu mer fart)
Perfect Crime - Guns n' roses (sitt med relativt tung belastning. igångdrag = acc upp till hög frekvens på 8-10 s, sedan tillbaka. Många)
Holding out for a hero - Bonnie Tyler (8 x 20s max + 10 s vila)

Nedvarvning
Dom vet ingenting om oss - Moneybrother
Inte vackrast i världen - Emil Jensen

TV-kväll

Jag sitter på trainern, ett hårt och härligt intervallpass. Jag har skrivit det med tjock röd penna på ett papper som ligger på golvet, säkrat från svett. Det är många korta intervaller och det gäller att hålla räkningen och minnas. De röda bokstäverna inspirerar.

Eftersom mina grannar tvärs över gatan inte bjuder på så spännande underhållning (ingen alls faktisk. De vägrar visa sig i fönstren) så står TV:n på för att vila ögonen på något. Det skymtar förbi ett program där Lena Nyman och Gösta Ekman och Hasse Alfredsson och andra kända skådespelare diskuterar teater. De sitter i beiga stolar mot beige bakgrund i en studio och dricker öl och röker. Den är inspelad för fyrtio år sedan. Sen ser jag Loa Falkman i ett drama på en perrong i en svensk småstad. Och rapport. Och sen sextio-tals-pop-band där gitarristen har sitt instrument alldeles under hakan. Det ser gammalmodigt ut. Jag hör inte så mycket vad som sägs på TV, lurar på med pepp-musik, men det är lite mysigt.

Men om ett par veckor drar jag och K till solen. Då ska vi cykla på riktigt. Ett infall igår. Idag har vi bokat resan. Ser fram emot att leva lyxliv med maten serverad. Jo, kompis. Det är rätt så bra nu.

Gå ut hårt?

Gå ut hårt för att sedan öka? Eller ta det lite lugnt första dagen, för att det bara ska kunna bli bättre sen? Jag vandrar omkring i ett mycket tomt förmiddags-Stockholm. Klockan är nio och det är bara jag som är vaken. Det är dagen på året då alla pizzerior hämtar hem halva sin årsinkomst. Det är första Januari.

Men gå ut hårt eller ta det lugnt i början? Är det idag som sätter standarden för året, eller är det idag man vilar sig i form för att orka året? I år bestämde jag mig för att göra en icke-fråga av det. Eller som Dilbert säger:

"I don't celebrate the magical thinking that says one random point in the space-time continuum is special"

Med andra ord: inget nyårsfirande för min del igår. Istället satt jag i fåtöljen och lästa om aerob träning i en bra bok samtidigt som jag stickade ett par yllevantar. Sen gick jag och la mig tidigt. Och fick ett jättefint styrkepass i morse. Och ett väldigt skönt simpass vid lunch.

Missförstå mig inte nu. Jag tror om omstarter, nya tag, nu-jävlar-är-det-dags. Men för min del timade inte det med nyårsafton*. Jag hade min nystart för ett par veckor sedan. Nytt tränings-schema, ny tävlingsplan för 2012, nya mål. Passar nyårsafton för dina nya mål - ja men kör på! Men passar den inte - välj en annan dag som passar bättre. Det är aldrig för sent för ett BHAG - Big Hairy Audicious Goal. Nu kör vi!

*nä, det här med att jag inte är så bra på att hålla mig vaken hela natten har inget alls med det här att göra. Men jag överväger att skicka in en motion om att tidigarelägga årsskiftet till åtta-nio-tiden på kvällen. Det skulle passa mina sömnvanor mycket bättre.