Inre dialog om hur kallt minus fem egentligen är

Minus fem.
Det är svinkallt.
Jag ska minsann ha både långkalsonger och vintertights.
Men hallå, Anna! Klenis!
Tidigare vintrar ha undertällströjan kompletterats med ett linne vid minus fem. Extra t-shirt först vid minus tio.

Jag tar på mig en extra t-shirt i alla fall. Jag är nog lite klen. Och så är det ju mörkt. Jag tar långkallingar under tightsen också. Men det skäms jag lite för.

Idag springer jag korta intervaller på löparbanan på Telefonplan. Jag blir förstås för varm. Straffet för att vara klen.

Jag börjar springa mina varv. Strålkastarna är släckta, men snart vänjer sig ögonen. Det kommer en person till till på löparbanorna vid Telefonplan. Han har med sig en kettle-bell, en kanske 5 kg tung vikt som han har släpat dit. Han springer två varv på banan och sen lägger han sig på det snöiga konstgräset och gör situps med vikten i famnen. Jag tycker det ser lite kallt ut om ryggen. Och fortsätter med min intervaller. Det är fullmåne och det är mysigt. Och nu känns minus fem som en ganska bra temperatur.