Springer långa intervaller på cykelvägen vid motorvägen. Har mätt upp en sträcka som är exakt en kilometer lång, det blir två kilometer fram och tillbaka. Springer man progressivt, alltså med ökande fart, blir det perfekt.
Lördag eftermiddag får jag dela cykelvägen med endel andra, mest hundägare. Ett och annat barn. Jag är alltid lite stressad av hundarna. Man vet som aldrig riktigt vad de ska få för sig, om de plötsligt kommer att ändra riktning och springa ut framför fötterna.
Idag närmar jag mig en grupp människor, två vuxna och fyra barn. Barnen tittar och vinkar. Och när jag är en meter från ett barn bestämmer det sig för att det hinner över till andra sidan cykelvägen framför mig. Det gör barnet inte. Och plötsligt ligger vi där i en hög, jag och barnet.
Båda klarar sig bra, och jag kan fortsätta min intervall. Men fy tusan vad tungt det är att komma igång igen. Efter incidenten har jag dock skaffat mig en trogen hejarklack. Vad är väl inte mer peppande än fyra barn under en meter som vinkar och hejar, ackompanierat med Queens "don't stop me now" i lurarna. Idag är jag snabb.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar