Att älska långa intervaller

Springer långa intervaller på en mörk och vintrig väg. Det känns bra. Faktiskt helt underbart. När jag springer sista kilometern på sista intervallen tänker jag att det går lätt. Att kroppen har börjat vänja sig vid att springa snabbt. Det är en häftig känsla och jag känner snön under skorna. Tänker att jag är glad att jag har nya skor med dubbar. Minns hur jobbiga de långa intervallerna var bara för en månad sedan, att jag då behövde sätta in en ganska stor mängd vilja för att komma ut, sen kanske det flöt på, men det var en tröskel. Tänker att nu gillar jag det, hela vägen.

Tänker att det nästan gått inflation i att springa långt, långt och lugnt. Marathon räcker inte. Spring längre. Då får man träna långa lugna pass. Det är enkelt för hjärnan. Det är bara att börja springa. Och så springer man. Och så fortsätter man. Man får kanske skavsår och lite stela vader, men det är smärta som är ganska enkel att förtränga.

Att springa snabbt däremot, det är jobbigt. Det kräver närvaro. Det gör ont på riktigt. Ont i magen och bröstet och benen. Det är jobbigt att öka tempot, mycket jobbigare än att öka distansen. Men när man väl gör det, när man väl springer snabbare - vilken frihetskänsla!

Den här säsongen ska jag inte springa längre. Jag ska springa snabbare.