Cyklar på Fuerteventura idag. Och det händer något magiskt mellan mig och min Cervelo. Flera gånger.
Vi öser upp för en lång backe, runt 15 minuter lång. Och sen ner igen samma väg. Och så upp en gång till. Så fort jag orkar. Och då, ungefär tio minuter in på andra omgången. När det gör ont i benen så jag nästan börjar gråta. När det enda jag ser är asfalten och den vita kantlinjen. Då känner jag att vi är mer än vänner.
Senare flyger vi ner för en lång backe. Drygt 65 km/h. Jag ligger i tempobågen. Och jag känner hur jag litar på cykeln. I en fart som för bara ett par dagar sedan var skrämmande. Några kurvor på vägen. Jag ligger kvar i bågen. Det känns tryggt. Vi börjar finna varandra på ett djupare plan.
Det hände något märkligt i relationen till min cykel idag. Halleluljah moments radade på varandra. Solen står högt på himlen. Det var en stor dag i mitt cykelliv. En dag när några bitar föll på plats. Och som känns lite som första dagen på resten av mitt och Cervelons liv tillsammans.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar