Det är salt, det är klart. Nere vid botten simmar några fiskar med en klart lysande blå strimma. Det är lite vågor. Och det är underbart. Att simma i havet.
Att flyta så bra, att ta armtag som för mig framåt. Att guppa i vågorna. Jag guppar upp och ner, men bara fortsätter simma. Känns så tryggt, som att havet tar hand om mig. Så mjukt och härligt. Plötsligt blir jag väldigt glad att jag har börjat med triathlon, eftersom det har gjort att jag lärt mig simma. Det är därför jag ligger och flyter här och tittar på fiskarna.
Kliver upp ur vattnet. Ser en liten flicka på stranden som är fullt upptagen med att ta av sig sina byxor. Hennes mamma blir förskräckt: "Du ska inte bada! Du kan ta vatten i duschen". Flickan tittar med besviken min på mig och Karin. Men mamman är iskall. Hon har uppenbarligen inte just flytit runt i havet och haft det bra. Jag tycker synd om flickan. Och så längtar jag till i morgon. Då ska jag simma i havet igen.
2 kommentarer:
Härligt att höra hur du har himla det bra och älskar havet!
ja, havet är fint!
Skicka en kommentar