Körde en runda med Cyklisten idag. I ganska maklig takt trampade vi runt på grusvägar och stigar. När jag låg där bakom Cyklisten upptäckte jag en stor skillnad. Han trampar hela tiden. Jag slutar trampa, och då skiter det sig. Farten tar slut. Framhjulet fastnar mellan några stenar. Och jag ligger och sprattlar som en skalbagge på rygg och får skämmas så att jag blir alldeles röd i ansiktet.
På det igen, skam den som ger sig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
På något konstigt sätt låter det ändå kul...
"Konstigt sätt"? Kul? Att ligga på ryggen som en skalbagge? Jo, det har sin charm... :)
Menade snarare att hamna i svårigheter, komma på vad som gjordes fel och försöka igen. Men visst skalbaggeställningen är inte helt fel den heller :)
Skicka en kommentar