Nu får det vara slut!

Insikt 1: Stockholm marathon närmar sig med stormsteg.
Insikt 2: Scania-milen närmar sig om möjligt ännu snabbare (28:e maj).
Insikt 3: Jag har skaplig uthållighet i min löpning.
Insikt 4: Jag har ingen som helst snabbhet i benen (eller i magen heller för den delen).

Sprang efter jobbet idag. Hade tänkt mig "distans 12 km, varav 8 km i högre tempo". Sprang iväg. Som vanligt tung i början, men allt lättare allt eftersom.

Efter tre km hör jag ett flåsande bakom mig. Skit. Jag ville ju bara springa i min egen värld. Inte ha någon annan att tänka på. Flåsandet stannar på ett konstant avstånd. Kommer en aning närmare på rakorna och försvinner lite i backarna. Jag bestämmer mig för att verkligen hålla mitt tempo. Inte gasa på som jag brukar. Kämpar mot instinkten att vända mig om.

Men till slut ger jag upp. Saktar ner tempot en smula, kan inte min förföljare bara springa om mig, så jag får vara i fred? Det är en av mina kollegor som har förföljt mig. Nu kommer han äntligen ikapp. Vi har sällskap några km, sedan säger min mage som strulat hela dagen) ifrån. Jag tar en helig stund i granskogen, och min jobbarkompis försvinner.

Några km senare är jag ikapp honom igen (och känner en smula av en seger. Jag orkar i alla fall springa hyffsat fort ganska länge. Han orkar springa fortare än jag. Men kanske inte så länge?). vi har sällskap sista biten, springer och småpratar lite.

Och jag inser. Nu får det vara slut på mysspringandet. jJag vill ju helst inte bli ikappsprungen på det där viset igen. Nu är det dags för nästa fas: att springa så att det gör ont. På riktigt. Att bli snabb. Från och med nu ska jag i min träningsdagbok öka användandet av ord som snabbdistans, intervall, backintervall, fartlek och tempoökning. Så det så.