Och med klättring. De senaste 12 dagarna har det varit klättring 9. För mig som nybörjare är det mycket. Och nu är jag helt slut. På ett sätt som löpning, cykling, paddling eller skidåkning aldrig har kunnat göra tidigare, så har klättringen övervunnit mig. Punkterat mig. Jag är slut. Idag var det inte mycket som fungerade i klättringen.
Det behövs ett par dagars vila. Inte bara för att såren på fingrarna ska kunna läka. Utanför att kroppen och hjärnan ska komma ikapp. Visst saknar jag fysiken och rörelsemönstret. Men den stora utmaningen är ändå den mentala biten. För mig är det framför allt tre delar.
"Skärp dig". Med andra ord: fokusera. Allt fokus på nästa rörelse. Samla all kraft, kroppens alla muskler ska arbeta åt samma håll. Ibland under långa sekvenser av rörelser. Faktum är att jag märkt att ibland när jag ska göra svåra rörelser så blundar jag för att verkligen känna.
"Det går". Att bli av med mentala spärrar över att en sekvens ser svår ut. Eller var svår förra gången. Ofta ser saker värre ut än de är.
"Du duger". På klippan är jag nybörjare, sämst i gänget. Vet inte hur prylarna fungerar. Klättrar inte några svåra leder. Har inte en massa erfareneheter. Jag kan inte leda. Jag har inte varit på de häftisga ställena. Jag gör bort mig. Jag ser mest ut som en säl som kasar upp och ner på klippan. Jag ska erkänna att jag har svårt att vara sämst. Egentligen jämför jag mig inte med andra. Jag vet att jag är ny. Jag vet att de andra är på min sida, hejjar på mig. Men ändå känner jag mig uttittad och otillräcklig. Jag vill så mycket mer, vill orka mera, vill hänga med på mer. Vill kunna mer.
Jag jobbar på det när jag nu tar några dagars klätterledigt.
1 kommentar:
Låter som mental träning på g. Vettigt med lite återhämtning.
Hur blev förresten energikakorna som följde med till Norge. Jag väntar spänt på en recension. Funderar på att själv tillverka några till cykelsäsongen och hoppas med Rosa Kanotens hjälp kunna undvika nybörjarmisstagen.
Skicka en kommentar