Bouldertävlingspremiär

Tävla i klättring? Jag?
Självklart. Två av de saker jag tycker allra bäst om: att klättra och att tävla.

En kravlös tävling på Klätterverket i Nacka. Man får ett papper där man skriver upp vilka boulderproblem man klarat. Poäng efter svårighetsgrad, och så får man själv räkna ihop. Final för de sex bästa, men för oss "vanliga" var det utlottning av priser.

En helt suverän kväll.

1) Jag lyckades hitta känslan av att bara tävla mot mig själv. De andras prestation var helt oviktig, allt handlade om att jag skulle anstränga mig och flytta mina gränser. Och jag lyckades. Klättrade svårare och mer helhjärtat än jag gjort tidigare inomhus. Mer beslutsamt och medvetet. På många sätt bättre än vanligt.

2) Alla dessa duktiga tjejer! Sån inspiration! Man tror att det inte spelar så stor roll om det finns tjejer som är duktiga i idrotten man (som tjej) håller på med. Och visst är det ofta bra att träna med killar. De är starkare rent fysiskt (vi är helt enkelt byggda så). Men inspirationen från duktiga tjejer, i klättring, cykling, löpning, multisport, är åtminstone för mig ovärderlig. Jag ser att det går. Och jag vill också.

3) Modellering är ett välanvänt begrepp i idrottspsykologi. Det handlar om att härma, modellera, de som är duktiga. Göra som de: klättra som de (eller springa, eller hoppa, eller cykla), att förbereda sig som de, att äta som de. Jag tror på att modellera (till en viss grad förstås), framför allt för att testa nya angreppssätt. Sen är det ju klart att samma saker inte funkar för alla människor. På bouldertävlingen fick jag chans att se några av de riktigt duktiga. Jag fokuserade på att försöka härma deras sätt att klättra. Och jag tror att det gav mig endel extra poäng på tävlingen.