Om att bli en simmare

Ett första steg mot att bli triathlet är taget. Eller snarare, ett första simtag. Tinnis har öppnat för säsongen, och jag har köpt mig säsongskort. Något håller på att hända.
Jag har aldrig tidigare haft säsongskort på en simanläggning.
Jag klär inte speciellt bra vare sig i badmössa, simglasögon eller baddräkt.
Jag simmar inte speciellt fort.
Jag simmar inte särskitl effektivt.
Jag avskyr när det är mycket folk i bassängen (vilket jag inte behövde vara orolig för idag. Ingen mer än jag verkade tycka att det var en bra idé att bada när det var 8 grader kallt och kom hagelskurar med jämna mellanrum).
Jag får vatten i öronen och det vill inte försvinna.
Jag tycker att simglasögonen klämmer över näsan.

Men trots allt så var det en mycket skön stund i bassängen i morse. Åtminstone efter några hundra meter när jag kommit in i flytet och hade kommit på hur jag skulle göra för att inte drunkna. Simmade några kilometer och tränade på att just inte drunkna idag.

Om att bli en triathlet

Jag ska alltså göra Norseman triathlon. Om jag får en startplats. Annars siktar jag på en annan Ironman. Förmodligen blir det då Kalmar, eftersom det är nära och enkelt. Men jag har en bit kvar innan jag är en triatlet. De tre viktigaste punkterna just nu.

1) Hälen behöver bli frisk. Det betyder inget slarv med iläggssulorna. Och en massa stretching av vaden.

2) Jag behöver lära mig simma. Inte som nu, plaska omkring med elvisparmar i ett tempo som bara är snäppet högre än det de äldre damerna med lilafärgat hår och huvudet ovanför vattenytan håller. Det betyder simkort på Tinnis i sommar. En crawl-skola till hösten. En våtdräkt. Och att jag ska bli kompis med badmössa och simglasögon.

3) Jag behöver lära mig att vila. Alltså: jag behöver lära mig att träna hårt - och återhämta mig mellan passen.

Väder på norska!

Norrmännen kan. Bästa väderprognosen hittar man på www.yr.no. Här är en länk till prognosen för Linköping.

Tittar ut. Ser ösregnet. Tankarna dras till inomhuscykling och inomhusklättring.

Bland hagelskurar och klippor

Jag strävar på för att lära mig att klättra. Idag hade vi stora planer, min klätterkompis M och jag. Vi skulle till Grebo.

Under dagen: ständigt spanande ut genom fönstret. Det regnar. Det regnar inte. Regnar. Regnar inte.

Vi åkte till Grebo. Såg regnmolnen lura på himlen. Riktiga skurar.

Den första kom lagom när vi klev ut genom bilen. En störtskur med hagel och allt. Vi bestämde oss för att gå och titta på berget åtminstone. Riggar ett topprep. Det torkar upp och går skapligt. Klättrar två leder. Och så kommer nummer två. Det fullkomligt vräker ner. När vi ser vattnet forsa längs klippan ger vi upp. Packar ihop. Innan vi är tillbaka till bilen hinner det sluta regna igen. Bara för att börja strax därpå.

Det var inte vår klätterdag idag. Det känns ändå inte hemskt. Huvudet är trött och tackar för kvällens lugna pass. Det gör nog kroppen också. Och i tankarna strävar jag vidare mot mina klättermål. En dag ska jag också bli en riktig klättrare.

Det här med prylar.

Prylar. Ja, jag får lov att erkänna att även jag har en böjelse och en passion för prylar. Lätta cyklar, ultimata löparskorna. Skaljackan med perfekt passform. Lättviktstältet som är lätt att slå upp - även i kulingvindar. Cykelhandskarna som sitter suveränt på händerna. Men.

Titanbestick - ett set om sked och gaffel (märk väl: sammanhållna av en liten karbinhake) för bara 260 kr.

Ja, ja. Man ska aldrig säga aldrig. Och jag har förmodligen helt enkelt inte fattat bestickens storhet. Men 260 kr är en fjärdedels löparskor. Och även om man inte kommer långt på en halv dojja, så tror jag att jag fortsätter att spara.

Apropå prylar så har jag köpt mig en födelsedagspresent till mig själv. Bara jag som vet vad det är. Jag slår in den i finaste presentpappret och lägger den längst in i garderoben. Tänker mig att jag ska glömma bort vad det är så jag blir riktigt överraskad. Det går sådär...

Kar - precis som det var

Det var två dagar sedan nu, men i mitt huvud maler tumlar fortfarande lördagens tävling - Kolmården Adventure Race runt. Så här var det.

Möter min lagkompis för dagen vid sjutiden nere vid kanoterna. Hon är blond, supertrevlig och ser stark ut. Vi grejjar, jag får en blå Nordic Bet-tröja att ta på mig. Fylla vattenflaskor. Hör surret på parkeringen om att "nu ska det bli orientering av". Blir nojig och nervös. Det är jag som ska sköta navigeringen. Och jag är verkligen ingen stjärna på det.

Ser kartorna. Ritar in vägval. Det säkra före det osäkra. Vet att i de andra damlagen finns duktiga orienterare. Tänker att "vi gör så gott vi kan. och jag får inte bli missnöjd om vi toktappar på orienteringen". Klart nervös i vår lilla växlingsruta när jag hör de andra damlagen prata om orienteringspjucks och undervegetation. Ord som jag inte ens visste existerade.

9:00 Starten går. Vi drar iväg. Kristin är stark. Jag älskar att springa.

9:11:51 Växlar ut på paddling. Kristin i en läckert svart kajak. Jag i en VKV Kåre. Inte det ballaste man kan tänka sig, men vi valde att satsa på stabilitet snarare än fart. Det kostar mycket tid att välta. Efter paddlingen har vi runt 10 minuter till Naturguiden.se som ligger tvåa.

10:34 Växlar ut på snitslad MTB. Vi öser på. Väl medvetna om att detta kanske är vår svagaste sida. Jag är stressad av Ika i Naturguiden.se som kom trea i Kolmårdsbiken på samma bana ett par veckor tidigare. Men vi biter ihop. Blundar. Hjälps åt att dra och att hålla tempot uppe. Jag väntar på att lag ska komma ikapp oss, men det är inte många som kommer. Två mixlag och något herrlag. När jag tittar på tiderna i efterhand ser jag att vi faktiskt varit snabbast av alla damlag på alla fyra etapper på cyklingen! (OK, på första var Naturguiden.se en sekund snabbare. Men det bryr jag mig inte om)

12:02 Växlar ut på lång orientering. Det börjar halvrisigt. Vilket är rätt håll? Jag har jobbigt att ställa om mig till skalan på kartan. Vi springer för långt, får vända. Springer för lång igen. Får vända. Men så kommer vi in i det. Jag har lagt kompasskurserna på säkerhet. Hellre omvägar än att bli fast och irra runt i skogen. Vi möter Naturguiden när vi är på väg till andra kontrollen. Trots att avståndet känns stort är jag nervös hela orienteringen. Går på helspänn. Gör en liten miss och följer en väg några hundra meter för långt, men vi upptäcker (att vi är utanför kartan!) och kan göra om. Det visar sig efteråt att vi har ungefär samma tider som de andra lagen på orienteringen, mellan två kontroller är vi till och med snabbast! Det trodde jag var omöjligt!

13:52 Ut på cykelorientering. Jag börjar bli sliten i benen. Värmen gör sitt till. Kristin är stark på grusvägarna. Jag biter ihop och orienterar på så gott jag kan. Gillar cykelorienterin på vägar. Det har jag gjort mycket. Gillar när det är tungt grus och mjölksyran sprutar. På väg från sista kontrollen in till målet blir jag lite osäker. Det har kommit nya vägar som inte finns på kartan, jag tycker att vädersträcken inte stämmer. Vi vänder, funderar, och beslutar oss. Ser i efterhand att vi tappat 4 minuter på den osäkerheten. Onödigt. Men ändå bättre att vara säker.

14:48 Sista orienterinen. Jag är trött nu. Förbannar att jag två dagar före tävlingen körde mördarpasset men spinning och Sörenstyrka. Förbannar mina svaga ben. Är så trött av värmen att jag har svårt att läsa kartan. Stigarna hoppar runt. Men jag minns en notis som jag läst i Runner's world. Om att förtränga smärtan. Om att kliva ut utanför sin kropp. Så jag bestämmer mig för att inte känna efter, utan lunka på. Orientering. Flying Fox. Överlevnad. Inte förrän vi är på väg från sista kontrollen in till mål förstår jag att vi håller på att vinna! På sista orienteringen hade vi, tro det eller ej, i stort sett de snabbaste tiderna. Inte illa för en icke-orienterare...

15:39 Målgång!

Tips från LC

Jag har pratat med min LC igen. Min Life Coach. Den kloka kvinnan med röda lacktofflor. Hon som tittar snett uppåt när hon pratar med mig eftersom jag är en visuell människa. Det vet vi båda två. En visuell människa tänker i bilder, och tittar gärna snett uppåt när vi pratar. Lite för att se bilderna. Och min LC kommunicerar visuellt för att jag ska förstå.

Min LC tycker att jag ska lugna ner livet. Att jag då och då ska ägna en dag åt bara sova, äta och promenera. Jag kan förstå charmen med det. Jag kan förstå att min kropp behöver vila - skriver efter vila ibland. Men min hjärna säger: vad bra! en ledig dag! då hinner jag med ett långpass på cykel och sedan en tur till klätterklippan.

Min LC tycker att jag ska sluta gunde-svan-duscha. Att istället för att optimera rörelserna i duschen så jag hinner med schampo och två på bara två tryck i duschen i omklädningsrummet så ska jag stå kvar och njuta av det varma vattnet.

jag lyssnar på min LC. Och idag har jag varit på yoga. Det var helt ok. Och säkert nyttigt. Men jag hade nog önskat mig lite mer "power" i min yoga. Ja, ja. Man kan inte få allt.