Ni vet, ibland är det bara så svårt...

Det blev inget Styrkepröven för mig.
Det blev fler förkylningar istället.
Och en medveten omprioritering.
Jag körde envetet på trainern i garaget hela vintern. Långpass och intervallpass. Med halvtaskig internet-uppkoppling som gjorde att jag av och till fick roa mig med att stirra in i verktygstavlan timme efter timme. Eller som man kanske säger: gå in i mig själv. Sen kom jag på att nej, för mig just nu passar det inte att cykla. Det tar för mycket tid. Varför nöta i garaget timme efter timme när jag kan springa i en timme istället och få bra träning.


Då efter ett moget övervägande hamnade Styrkeproven på vänte-listan och istället letade jag fram mina löparskor. Det har funkat helt ok, även om inte vägen har varit spikrak.


Så nu siktar vi igen, mot Stockholm Halvmarathon.
Två veckor kvar. Blir jag bara inte förskyld (igen...) så ska jag nog både kunna stå på startlinjen och sedan passera mållinjen också.

Rosa kanoten flyttar tillbaka

Hej igen.
Jag har flyttat tillbaka hit, till Rosa Kanoten. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan senaste inlägget 2012. En sak är att jag har fått en man och en son och en villa. Jag kan skriva mycket om det här att bli mamma, särskilt när det inte går som man trott. Men det tar vi en annan gång.

Men det har varit en resa. Min son är 2,5 år nu, och för mig har det verkligen inte bara varit att "komma tillbaka starkare" efter graviditeten. Verkligen inte. Han föddes mycket för tidigt och hela första året var en sörja av kräk, matnings-sonder och läkarbesök. Sedan blev det för mycket jobb, för lite sömn och dåligt samvete för att jag drog iväg på egen hand för att träna. Sen kom dagisförkylningarna som avlöste varandra. Och sen blev det skador: hälsporre och ont i höften. Och som kronan på verket en cykelkrasch med hjärnskakning.

Men nu börjar jag känna att jag är på väg tillbaka. På riktigt. Hoppas jag.

Min man kläckte idén igår kväll: Styrkepröven. Trondheim - Oslo. 54 mil på cykel. Ja, varför inte, tänkte jag. Och kände igen mig själv.

Hej, Anna! Välkommen tillbaka!

Häng med!

Nu drar Rosa Kanoten vidare, och flyttar till www.annapernestal.se. Det blir samma gnista, samma författare, lika roligt, kanske lite mer svett och något mindre rosa.

Häng med!

tack min goda mor!

Idag bugar jag ödmjukast för mor som, via vissa omvägar, infört Havtorn i mitt liv. Hon har varit ute i buskagen längs den karga kusten i norra Uppland och slagits mot de upp till åtta centimeter långa lansettliknande taggarna på havtornsbuskarna.

Havtorn är gott, ballt och nyttigt.

Havtorn (Hippophaë rhamnoides) har bär som är små och orangea och innehåller mängder med nytta vitaminer, B12 (och en hel rad andra B-vitamin), E-, K-, A-vitamin, pantotensyra, folsyra, och bioten. Och sist men inte minst massor C-vitamin (ca 200-600 per 100g. Apelsin innehåller ca 50mg/100g).

Dessutom är det GOTT med havtorn. Jag är dem på yoghurt och mixar dom med jordgubbar till pannkakor. Tänker att det här gör mig till en frisk och stark människa och glad människa.

I Finland är det stort med havtorn. Där finns det till och med havtorns-premiär. Ungefär som vi har kräft-premiär i Sverige. Havtorn är godare än kräftor.

Utanför boxen

Det är fredag. Fredag betyder intervallpass löpning.

Idag har jag ingen som helst lust på intervallpass löpning. Framför allt huvudet vill inte. Orkar inte fokusera. Oftast är ett tufft intervallpass det bästa jag kan göra när huvudet är mosigt på fredag eftermiddag. Men inte idag.

Hjärnan börjar processa. Jag har två löppass och ett cykelpass att klara av innan den här veckan är slut. Bra idé 1: jag kan ju springa distanspasset idag istället. Kreativt!!

Hjärnan fortsätter processa. Funderar över resan hem till mamma i helgen. Undrar över hur glad hon kommer vara i att jag tar med trainer och cykel och sätter mig i hennes vardagsrum och trampar. Och inte minst hur jag ska lyckas knöla in cykel och all annan packning som ska fraktas. Bra idé 2: jag kör trainerpasset idag, innan jag åker till mamma. Kreativt!!

Jag känner mig verkligen som en forskare som upptäckt nåt stort, som innovatören som upptäckte det där som förändrade världen. Jag känner mig utanför lådan. Men det enda jag har gjort är att frångå mina rutiner en liten, liten smula.

Rutiner är nog bra. Det skapar en rytm och en trygghet. Och framför allt en frihet när man ändrar på dem. Nästan lite som att ha varit sjuk och bli frisk.

en bra kompromiss

Petter Northug har ont i magen och Sveriges kronprinsessa har fått en dotter. Snön smälter och jag funderar över var jag har parkerat bilen. I hallen växer berget av träningskläder och smutsiga handdukar. I sovrummet tar trainern upp all ledig plats. Diskmaskinen är inte tömd och jag har inte hunnit boka någon ny tvätt-tid.

Men det gör inget. För jag har ett avtal med mig själv: tränar jag så är jag ursäktad för att hålla en viss ungkarlsnivå på mitt hushåll. En mycket bra kompromiss med mig själv.

Disken kommer stå kvar. Så jag drar och simmar en stund istället.

Det behöver inte vara så svårt

Styrketräning är viktig. Den är viktig för människor som sitter mycket på dagarna. Den är också viktig för triathleter och andra uthållighetsidrottare för att vi inte ska gå sönder. Faktum är att den blir viktigare och viktigare ju äldre vi blir.

Det kan vara svårt att få in sin styrketräning på schemat. Om man ska springa ett lopp är det lätt hänt att man prioriterar löpningen, om man ska köra ett motionslopp på skidor är det vanligt att man prioriterar skidåkning. Och så vidare. Och så blir man skadad eller får ont i ryggen för att styrketräningen inte fick plats. Jag vet hur det är.

Men hörrni. Det behöver inte vara så svårt. Kör hemma. I källaren. Eller vardagsrummet. Med det som råkar finnas till hands. Med ett liggunderlag, en slägga, ett spett och en hink gräsmattegödsel kan man knåpa ihop ett riktigt bra träningsprogram.

Kör hårt!

Effekten, kom ihåg effekten!

Idag var det cykeltest hos Pål på Keep Going på schemat. Ett cykeltest, och sen skulle vi analysera puls, kadens, effektutveckling, rundtramp, och kraftfördelning och vinkel då jag ger max kraft. Underbara data för en ingenjörsnörd som jag. Det var bara den lilla detaljen att förs skulle jag generera datan, alltså genomföra testet. Alltså: cykla så hårt jag kunde under 30 minuter. Maximera snitt-effekten under 30 minuter. Helst så jämt som möjligt. Ju bättre genomfört test, desto bättre underlag för träning och utveckling förklarar Pål.

Pål är snäll och duktig och systematisk, men jag var ändå nervös innan vi börjat testet. Jag vet att jag brukar vara rätt bra på att hitta rätt belastning. Men nu var jag helt nollställd, kunde innan testet inte alls tänka mig hur det skulle kännas.

Jag trampade på. Efter tre minuter sa Pål en kommentar som kunde tolkas som "du har gått ut för hårt". Efter fem minuter igen "du ligger väldigt högt". Efter tio minuter visste jag att jag hittat rätt från början. Jag skulle hålla i 30 minuter, och kanske i 31, men inte så himla mycket längre.

Det gick bra. Det var oerhört inspirerande! Det var kul att se grafen som visade på bättre rundtramp när jag verkligen försökte öva rundtramp. Det var fascinerande att se kraftfördelningen mellan benen. Är du cykel nörd eller känner någon kan jag rekommendera en sån här analys. Är personen i fråga dessutom barnsligt förtjust i data och siffror kommer lyckan bli total. Nu ska jag träna och bli ÄNNU bättre på rundtramp. Och ÄNNU starkare i benen.

axel-tankar

Jag har gnällt. Jag har varit förkyld och haft ont i axeln och gnällt. Nu är det banne mig slutgnällt på ett tag. Förkylningen är borta. Smärtan i axeln har jag lyckats vända med hjälp av massage och repetetivt dragande i gummibandet. Jag är på väg att bli hel. Och jag kan fortsätta mitt arbete med att bli stark, snabb och uthållig.

Jag tänker på min axel. Nu ska vi inte ropa hej för tidigt. Men jag vågar ändå tänka tanken att det är gummibandet som är nyckeln här. Egentligen tror jag inte det spelar så stor roll exakt vilka övningar man göra. Det viktiga är att man gör dom. Ofta. Flera gånger varje dag. Ihärdigt. Inte ge upp. Inte glömma.

För övrigt. När jag var ute och sprang igår såg jag en man som spatserade längs Södermälarstrand iklädd grön lodenrock, gubbkeps och googles (ja, alltså slalomglasögon) med spegelglas. Han såg lite rolig ut och det satte extra guldkant på (en redan fin) löprunda.

Planen som försvann

"då var förkylningen ur kroppen..." trodde jag. Igår. Och i morse. Skulle mys-kasa runt lite på golfbanan på mina längdskidor. Bara för att det är så roligt. Sen skulle jag köra ett pass på trainern och titta på när svenska herrarna tog hem världscup-stafetten på längdskidor.

Det var planen. Jag kasade på. Fick inte till fästet, så jag stakade mig runt i solen i mycket maklig takt. Det var mängder med folk ute i spåren. Men jag kan inte låta bli att förvånas över hur långsamt folk åkte. Till och med de i tights och Björn-Dähli-mössa. Kära svenska folket, är det inte dags att vi tar tag i vårt skidåkande och ser till att få till lite bättre teknik och kanske en gnutta mer kondition?

Efter skidåkningen blev det inget spinningpass. Det sticker fortfarande lite i halsen. Suck. Det blev inte heller något guld i världscup-stafetten. Som tröst går jag och drar lite i mitt gummiband och hoppas att det ska ha positiv inverkan på min ömmande axel.

I did the best I knew

Då var förkylningen ur kroppen och jag är tillbaka på simningen med Human Ambition i Vårby Gård på lördagmorgnar. Det är fyra grader kallt och Micke väntar vid bassängkanten. På en galge hänger den nya våtdräkten Tri Comp 12 från Head som Micke varit med och designat. Vi ska simma stationer och Glenn är med och ska hålla i stationen med gummiband och på whiteboarden har Micke skrivit dagens citat:

"I did the best I knew and when I knew better i did better"
- Maya Angelou

Så långt är allt bra. Sen hoppar vi i bassängen. Jag tar tre simtag och känner direkt att det inte går. Det gör ont i höger axel. Jag har haft det känn ett tag. Känner igen smärtan från tidigare, när jag klättrade. Har varit hos sjukgymnasten. Fått massage och rehab-övningar. Men jag har kanske slarvat lite med det nu när jag varit sjuk. Faktum är att det gör mest ont när jag ligger i sängen. Och under återföringen i armtaget på simningen.

Ok. Såhär är läget. Micke hjälper mig att modifiera dagens simpass. Det kommer att handla om ryggsim och enarmsövningar och benspark istället. "Det här kommer göra gott för din simning" säger Micke. Kanske vill han bara trösta. Men jag väljer att tro att det ligger något i det han säger. Jag tänker att det ger mig tid att öva på det jag är dålig på: hållning, benspark och vattenläge.

Vi nöjer oss där. Och så lovar jag mig själv att från och med nu ska det inte slarvas med stretch, axelövningar och styrketräning. Lite axelont ska inte få stoppa mig.

Livrädd.

Sitter i ett mötesrum på jobbet. Han på andra sidan bordet smusslar med något under bordsskivan. Det prasslar. Han för snabbt handen till munnen. Det skramlar lite mot mot hans tänder. Några minuter senare är det dags igen. Han sitter diskret och matar in halstabletter i munnen. Andra rosslar i halsen. Hostar. Nyser snörvlar. Några är febriga. Andra har ont i magen.

Jag känner mig paranoid. Hela världen verkar vara februari-förkylda. Min förkylning har precis lämnat mig. Den var seg, men nu är den banne mig borta. Och nu sitter jag här och funderar på om jag ska försöka sluta andas. Och kanske bruka någon form av skyddshandskar. Tanken far genom huvudet när jag håller i pennan till whiteboarden: den som höll i den här sist kanske var sjuk och nös i handen och sen tog i pennan? Hur länge lever bakterier som har fastnat på pennor?

Jag skäms lite. Borde slappna av. I-landsproblem? Nojja? Jag vet. Men just idag råkar jag bo i ett I-land och jag vill ju verkligen inte bli sjuk igen. Det är så förbaskat trist.

Nåt gick snett. Eller så bara är det så

Jag gjorde ju allt enligt konstens alla regler. Jag to gdet väldigt lugnt sista dagen på min träningsresa. På flyget torkade händerna ofta på våtservetter jag tagit med mig från hotell-restaurangen. Jag tvättade mig. Tog mig inte i ansiktet. Åt bra. Vilade.

Och ändå, nåt gick snett. Förkyld. Eller så bara är det så just nu, när halva Sveriges befolkning verkar gå omkring och hosta och nysa.

Jaha. Bara att luta sig tillbaka och vänta. Jag har (ännu) inte anmält mig till några tävlingar. Det brukar jag göra när jag är sjuk. Men jag har läst i boken jag fick låna av Karin: "I'm here to win". Och, det ska jag erkänna, jag har svårt att lägga ifrån mig den.

Boken är skriven av Chris McCormack, en av världens största triathleter. Han är kaxig och självgod. Men samtidigt finns där en hel del ödmjukhet mellan raderna. Han är stolt över sina prestationer, men berättar lika öppet om misstag han gjort. Han har ett sätt att beskriva sin inställning och attityd till triathlon och hård träning som jag går igång på. Boken gör mig ännu mer sugen på att ge mig ut och springa.

"A goal is a dream with a plan"

35 grader kallare

För en vecka sen (ok, lite drygt) cyklade jag omkring i kortbyxor och med solglasögon på Fuerteventura. Jag slängde mig i havet och jag tog av mig linnet när jag sprang för det var alldeles för varmt.

Igår kasade jag runt i skidspåren i Värmland. Mattila Ski Marathon och en temperaturskillnad på ca 35 grader. Jag var egentligen med som sällskap, och kasade runt spåren i ett mycket, mycket lugnt och behagligt fikatempo. Det var svårt, svårare än att köra snabbt. Men jag hade bestämt mig och jag lyckades. Vill inte bli sjuk. Vill inte bli skadad. Förra veckan var en återhämtningsvecka, och den här veckans träning var det viktiga. Förutom någon mil på kottar och grenar i Bjursås var det mina första mil för den här säsongen. Jag övade på tekniken, på att andas lugnt. Oerhört fascinerande att märka hur jag i mitt lugna tempo tog många placeringar framför allt på tre sätt:
1) i uppförsbackarna - att lugnt och metodiskt sega sig uppför var bra.
2) vid vätskekontrollerna - jag stannade och drack utan stress, men de andra verkade slå sig ner för fikapaus?
3) på andra varvet - utan att öka farten ett dugg plockade jag många, många placeringar på andra hälften.

Har nog aldrig gått i mål med en nummerlapp på bröstet och varit så fräsch, haft så mycket krafter kvar. Trots det vann jag pris - en fin resehårtork (jag har förvisso klarat mig utan hårtork i trettiotre år, men man vet aldrig när man kan behöva en...). Och idag är jag pigg och känner mig stark och ser fram emot att få sätta mig på trainern.

En vecka spelar roll

Har varit hemma från min träningsvecka på Fuerteventura i tre dagar nu. En vecka, tänkte jag när jag åkte hem, det är ju ingenting. Det är ju som om det roliga knappt har hunnit börja. En vecka, kan det verkligen ge någonting annat än lite solbränna, skavsår och härliga minnen?

Ja. Det verkar faktiskt så. Redan vid första löppasset efter att jag kom hem kände jag hur kroppen var stark och lätt. Jag hade ett annat flyt i löpning.

Och när jag satte mig på trainern märkte jag hur jag automatiskt använda tempo-bågen när jag skulle ta i i intervallerna. Något som tidigare kändes ganska obekvämt och lite avigt.

När jag skulle simma i morse flöt plötsligt voltvändningarna väldigt bra - trots att jag övat i en 50-metersbassäng på Fuerteventura. Jag fick mindre träning på vändningar där, men samtidigt upptäckte jag hur mycket rytmen i simningen stördes av tröga vändningar.

Så har vi mängden och längden. Plötsligt är simpass på en timme väldigt korta. Att simma mindre än så känns knappt värt att blöta ner baddräkten. Och innan resan var jag ganska nöjd med 40 minuter på morgonen innan jobbet.

Sen är jag lite gladare nu, mer motiverad till träning men också till vila. Mer motiverad till prestation. Känner mer mening.

En vecka i solen gör skillnad. Stor skillnad. Och nu längtar jag intensivt till nästa träningsläger. Det blir med Camp Mallorca och TriCamp i början av April. Då är jag med som ledare. Och då hoppas jag att DU hänger på!

Hör av dig om du vill veta mer, jag berättar gärna! Som ledare kan jag också erbjuda dig rabatt på resan, hör av dig!

Less is boring

Det här är en kudde. Den är guldfärgad och jag fick den av min goa kollegor idag eftersom jag bjöd på äppelpaj med vaniljsås och det var sista dagen på jobbet. Jag fick lova att vila på den ibland. Det kan jag göra. För jag blev väldigt glad och jag känner mig trygg. De, mina kollegor, har förstått vad det det går ut på. Varför göra något lite när man kan göra det mycket?

Och vet ni, ni missar väl inte kombinerade styrke- och spinningpasset på Gröndal i morgon onsdag kl 17? Det kommer bli grymt. Less is boring.

Mer än bara vänner

Cyklar på Fuerteventura idag. Och det händer något magiskt mellan mig och min Cervelo. Flera gånger.

Vi öser upp för en lång backe, runt 15 minuter lång. Och sen ner igen samma väg. Och så upp en gång till. Så fort jag orkar. Och då, ungefär tio minuter in på andra omgången. När det gör ont i benen så jag nästan börjar gråta. När det enda jag ser är asfalten och den vita kantlinjen. Då känner jag att vi är mer än vänner.

Senare flyger vi ner för en lång backe. Drygt 65 km/h. Jag ligger i tempobågen. Och jag känner hur jag litar på cykeln. I en fart som för bara ett par dagar sedan var skrämmande. Några kurvor på vägen. Jag ligger kvar i bågen. Det känns tryggt. Vi börjar finna varandra på ett djupare plan.

Det hände något märkligt i relationen till min cykel idag. Halleluljah moments radade på varandra. Solen står högt på himlen. Det var en stor dag i mitt cykelliv. En dag när några bitar föll på plats. Och som känns lite som första dagen på resten av mitt och Cervelons liv tillsammans.

Om att bada i havet

Det är salt, det är klart. Nere vid botten simmar några fiskar med en klart lysande blå strimma. Det är lite vågor. Och det är underbart. Att simma i havet.

Att flyta så bra, att ta armtag som för mig framåt. Att guppa i vågorna. Jag guppar upp och ner, men bara fortsätter simma. Känns så tryggt, som att havet tar hand om mig. Så mjukt och härligt. Plötsligt blir jag väldigt glad att jag har börjat med triathlon, eftersom det har gjort att jag lärt mig simma. Det är därför jag ligger och flyter här och tittar på fiskarna.

Kliver upp ur vattnet. Ser en liten flicka på stranden som är fullt upptagen med att ta av sig sina byxor. Hennes mamma blir förskräckt: "Du ska inte bada! Du kan ta vatten i duschen". Flickan tittar med besviken min på mig och Karin. Men mamman är iskall. Hon har uppenbarligen inte just flytit runt i havet och haft det bra. Jag tycker synd om flickan. Och så längtar jag till i morgon. Då ska jag simma i havet igen.

Cyklar vidare

Dagens första pass är gjort - rätt så lång men lugn cykling. Rätt så många höjdmeter genom månlandskapet. Vilar upp mig i fåtöljen i rummet i turistgettot. För nog måste man kalla det för ett turistgetto. Man ser precis gränsen dit vattenspridarna räckte. Innanför är det grönt. Utanför är det brunt. Det känns märkligt. Men cyklingen är fin. Kalasfin. Jag övar på att bli snabb, särskilt utför. Där är jag (relativt sett) långsammast. Fick bra träning av att ligga bakom Pål. Han eldade på rätt bra tyckte jag. När vi kom ner till byn i slutet av backen hade han redan hunnit få sig en kopp kaffe: "Nä... jag tycker jag tog det rätt lugnt utför idag..."

På toppen. Sen var det bara utför hem. Trodde vi. Det var visst en backe till. På omkring 400 höjdmeter.

Utsikt över månlandskapet.

Jord och gödsel

Cyklar på väg till Playitas. Kanske sisådär 30 stycken. Snittpriset nämner jag inte. Men det är klart att jag blir lite orolig när de inte kör en Scania.

Om det doftar timjan och kalksten på Kalymnos och apelsinblommor och saltvatten på Mallorca så doftar det gödsel och damm på Fuerteventura.

Om det är kalkstensvitt och på Kalymnos och medelhavsblått och trädgrönt på Mallorca så är det jordbrunt på Fuerteventura.

Om det är vinter på Kalymnos och på Mallorca så är det vinter på Fuerteventura också. Men om vinter på Kalymnos och Mallorca är ruggigt och regnigt så är vinter på Fuerteventura perfekt för cykling, simning och löpning.

Idag. 85 km. 1100 höjdmeter. Slakmotor och branta backar. Landskapet är monotont och enahanda, men det ger en väldig avslappning. Det finns inte så mycket att titta på mer än några getter som strosar runt eller en liten restaurang mitt ute i ingenstans. Det är bra här. Och cykelbenen kommer att bli starka.